Dags att peta Caito
Matt Caito har under många säsonger varit lagets ledande försvarare. Han har bäst betalt av backarna och ska logga flest minuter av alla. För att få igång de spelare som ska vara som bäst senare i vår, när allt avgörs, kanske inte det bästa receptet är att inte spela dem. Men Caito har fått sina chanser, match efter match, och han får spela med den här säsongens bästa back i Olle Strandell. Det sker dock ingenting alls med hans form.
Han ligger sist i SHL:s plus/minus-liga (jag vet, den statistiken säger långt ifrån allt, men ändå), han slår konstiga icings, är ruggigt svag i närkamperna och åker, som vid kvitteringen, runt och markerar… ingen. Jag förstår att man vill ”spela igång” honom, men jag börjar tveka på om det finns någonting att spela igång. Och faktum är att Leksand behöver vinna matcher, och chansen till det ökar inte med Caito på isen i stället för Nilsson eller Langvardt, och framför allt inte Victor Johansson när han är tillbaka från JVM. Jag tycker inte att Caito ska petas för att ”markera”, utan för att jag anser att Leksand har sex backar som är bättre.
Kan inte bara lita på Gidlöf
Marcus Gidlöfs återkomst har varit en injektion deluxe. Han tar det han ska ta, och det märks att laget litar på honom. Det gör i sin tur att försvaret jobbar på ett mindre stressat sätt och inte överarbetar situationer lika ofta. Däremot måste man förstås göra fler mål än ett för att vinna hockeymatcher i längden, det går inte att bara lita på en storspelande keeper.
Självförtroende som syns
Marcus Karlberg och Peter Cehlarik har äntligen fått till lite nätrassel, och det syns direkt på deras agerande på isen. Mer distinkt, mer självklart och med större energi. ”Mackan” hade helt annat studs, och tillsammans med Eljas såg den kedjan fin ut, även om de, som resten av laget, hade svårt att skapa chanser. Cehlarik växte ju längre matchen led och är ett bra komplement till kidsen Koblar och Kaderli.
Små (och stora) detaljer
Det är små detaljer som avgör, sägs det. Som när ”Lunkan” chippar en puck ut. Eller när Matt Caito slår en icing och sedan inte gör sitt jobb framför mål. Eller när domaren blåser för avsiktlig offside i stället för att lämna fördel till Eljas, som har pucken med fart när Färjestad tagit ut målvakten. Många små kockar som gör det hela till en riktig soppa.
Men det finns också superstora detaljer, som när Andro Kaderli skjuter långt utanför vid friläge vid ställning 1–0. Fixar man till de stora detaljerna slipper de små bli så avgörande.
Rör om lite
Jag vet att Johan Hedberg letar efter ”par” som funkar ihop i de olika kedjorna. Nu är ju inte utbudet det bästa, men Nilsson–Östman–Stevens känns trubbig, och så som Eljas och Karlberg spelat det senaste är det synd att de inte har något spetigare bredvid sig, även om jag förstår tanken med tyngden från Altörn. Jag hade gärna sett att Östman, som ändå ser på gång ut, får lite roligare lekkamrater bredvid sig.
Vad sägs om Karlberg–Eljas–Lang? Altörn och Nilsson får jobba i sista. Och Stevens vet jag inte riktigt var man ska göra av, för han är om möjligt lika dålig som Caito. Usel energi, och jobbet i egen zon orkar jag inte ens gå in på.
