Förr eller senare försvinner nyhetens behag. Det bör Leksands IF haft med i beräkningarna ända sedan de gick upp 2019/20 (det fanns också mer än en hel pandemisäsong att förbereda sig på vad som skulle komma efter den.)
Det som då var nytt och fräscht, efter många år av harv i Hockeyallsvenskan, blir även det tillslut en vardag. En torsdag mot Rögle är inte alltid samma sak. Om man resonerar som så att det är det, så kommer det efter ett tag bli svårt att locka publik.
Från utopi till vardag
Det som i början sågs som en utopi, ett Leksands IF i SHL över en längre tid, kommer efter tillräckligt många säsonger normaliseras och då funkar det inte att hitta massa bortförklaringar till varför man inte kan dra in mer pengar. Få klubbar, om ens någon, har de möjligheterna Leksand har. Det finns inget - inget - att skylla på.
Att åka fram och tillbaka genom serierna har förstås inte varit bra, men det har hållit LIF-publiken (och klubben) på tårna. Det har aldrig blivit långtråkigt (dock brutalt tråkigt i det otråkiga många gånger) och det har alltid funnits nya ”återtåg” (kräkemoji) att samla supportrar och sponsorerar kring.
Att vara ett stabilt SHL-lag betyder förstås massor av TV-pengar och andra goa fördelar. Men de stabila SHL-klubbarna har inte ett ”kraftsamling där alla sluter upp”-kort att dra, utan måste hela tiden jobba på att bygga sitt engagemang på andra sätt. Det krävs bra analyser och utvärderingar av sina marknadsinsatser, precis som i vilket kommersiellt bolag som helst. Där verkar det som att Leksands IF gått lite vilse.
Vad beror det på då? Brist på kompetens? Mycket möjligt. Brist på ödmjukhet? Troligtvis.
Tydligt är i alla fall att de som styr skutan behöver öka engagemanget kring föreningen och se till att vara den mest engagerande klubben i Sverige. Annars kommer LIF släpa efter - och de andra föreningarna gasa ifrån.
High chaparral i hemmapremiären
”Leksands IF har mest engagemang i idrotts-Sverige”, heter det ofta. Men stämmer det?
Det finns mätningar kring engagemang på nätet här och sponsringsresultat här som talar om motsatsen.
Antingen är det varumärket eller förvaltandet av det som är fel?
Enligt denna mätning från 2024 så har Leksand bara Färjestad och Frölunda framför sig inom svensk hockey. Så varumärket i sig torde det inte vara något fel på.
I mina ögon är det high chaparral när man 2024 testar att sälja alla sittplatser till premiären mot Rögle, oavsett plats, för nästan 400 kronor. När man sen förstår att en torsdag mot Rögle, efter två raka torsk, gör att en hemmapremiär på plats inte är fullt så attraktiv, så handlar man i panik och skickar ut rabatter åt alla möjliga håll. En ”lösning” man provat tidigare. Är det någon som frågar sig vad det får för långsiktig effekt att rea ut biljetter på det sättet? Vilka mönster skapar det när folk börjar vänta med att köpa biljetter i hopp om att ett riktigt bra erbjudande dyker upp i när matchstart närmar sig?
Sedan har vi också LIF-appen. Det mest intressanta innehållet från officiellt håll låses in i klubbens egen app. Vilka konsekvenser får det för biljettförsäljningen och det allmänna intresset både här och nu, men även långsiktigt?
För att ta ett exempel: före premiären mot Rögle postades det på sociala medier att man kunde gå in i appen och läsa om Patrik Noréns minnen av matcher mot Rögle. Så man ska alltså ladda ner en, sen betala för att få se innehåll som ska hjälpa till att sälja biljetter till matchen. En match som alltså blev en försäljningsmässig katastrof. Trots att det var en hemmapremiär dagen efter löning. En match utan bortasupportrar där Leksand hade ett ypperligt tillfälle att fylla hela arenan vit och bjuda på en riktig kraftdemonstration.
Dags att sluta med ursäkter
”Det är ju absolut inte optimalt med hemmapremiär på en torsdag och mot ett motståndarlag som heller inte kommer med supportrar. Men det är lönedag på onsdagen så vi hoppas givetvis att fler köper biljetter då.”
Orden är från Leksands IF AB:s nytillträdda ordförande Andreas Gärdsback.
Jag studsar på två saker.
1. Att hoppas är ingen strategi. Det blir tufft om man ska förlita sig på slumpen eller förhoppningar för att fylla arenan.
2. Sporten hos LIF har alltid ett högt tryck på sig och den enormt höga kravbilden lyfts ofta. Dessa krav måste dock finnas på alla, hela vägen uppgifrån, på alla delar av organisationen. En bra början är att sluta med bortförklaringarna.
Jag tycker att Leksands IF måste lägga ner det här med att förlita sig på att supportrar alltid ska köpa allt, oavsett pris. Eller att en hockeytokig multimiljonär alltid ska gå in och rädda klubben.
– Det är vi som måste jobba för att få hit publiken, ansvaret ligger hos oss, sa vd Andreas Hedbom efter de tunga publiksiffrorna efter tre matcher. Och det har han helt rätt i. 100 procent av ansvaret ligger på organisationen.
Biljetterna är dyra, en hoodie kostar en bra bit över tusenlappen och supportrar måste betala för klubbens egna content. På varumärkesnivån måste frågan ställas om Leksands IF ska vara föreningen som suger ur pengar i alla hörn, lex Brynäs ”privatpartners”.
Leksands IF AB:s bolagsstämma inför säsongen var stängd för media.
– Vi tänker att bolagsstämman är för aktieägarna, sa ordföranden Andreas Gärdsback då.
Sånt riskerar att rinna ner även längre ner i organisationen och att förlita sig på att supportrar ska täcka upp för otillräckligt marknadsarbete, ja, det säger en del om synen på dessa. Jag tror att det är bra om man gör allt man kan för att så många som möjligt ska känna sig inkluderande och delaktiga. Inte bara när det är dags att swisha för att täcka hålen som som organisationen själva inte lyckats fylla.
