10 punkter - omvänd selektering -

Vi pratar om att ingen ska hamna efter – men vad händer med dem som ligger före?

Vi är väldigt måna om att inte tappa barn som utvecklas sent inom svensk hockey. Det är bra.

Men jag tycker att vi pratar alldeles för lite om barnen som ligger långt fram, som vill träna mer och som behöver större utmaningar.

Har vi blivit så rädda för att selektera att vi ibland glömmer bort att utveckla?

Jag har funderat mycket på det här med selektering inom svensk ungdomshockey. Framför allt på hur vi ser på barn som kommit olika långt i sin utveckling.

För det finns en sak som jag tycker att vi behöver våga diskutera mer.

Vi pratar ofta om barnen som riskerar att hamna efter. De som utvecklas senare, som kanske inte är lika stora, starka eller skickliga som sina lagkamrater just nu.

Vi ska inte sortera bort dem för tidigt och vi ska ge dem möjligheten att utvecklas i sin egen takt.

Det håller jag med om till hundra procent.

Men vad händer med barnen som ligger före?

De som älskar hockey, som tränar varje chans de får och som kanske redan vid nio eller tio års ålder behöver större utmaningar än vad den egna åldersgruppen kan erbjuda.

Är vi lika bra på att ta hand om dem?

Jag är inte så säker på det.

1. Förbundet har rätt i mycket – men hur fungerar det i verkligheten?

Jag har läst igenom delar av Svenska Ishockeyförbundets nationella principer och Hemmaplansmodellen.

Och jag vill börja med att säga att jag tycker att väldigt mycket är bra.

Förbundets nationella principer utgår från att så många som möjligt ska fortsätta spela hockey så länge som möjligt, samtidigt som de som har ambitionen ska få möjlighet att bli så bra som möjligt.

Hemmaplansmodellen lyfter dessutom fram att träning och match ska anpassas efter individernas förutsättningar och utvecklingsnivå.

Det är svårt att argumentera emot.

Men det är här jag tycker att vi behöver ställa en viktig fråga:

Hur bra är vi egentligen på att anpassa verksamheten efter individen när individen ligger långt före sin åldersgrupp?

Förbundet skriver också i sina nationella principer att det inte per automatik är bäst för en spelare att flyttas upp till en äldre åldersgrupp bara för att spelaren är bäst bland sina jämnåriga. Spelaren behöver också få rätt utvecklingsmöjligheter i den äldre gruppen.

Det är ett fullt rimligt resonemang.

Men jag tycker att det finns en risk att försiktigheten blir för stor när det ska omsättas i praktiken.

Att en spelare inte automatiskt ska flyttas upp betyder ju inte att möjligheten ska vara stängd.

2. Varför ska en tioåring behöva vänta?

I ett av mina senaste poddavsnitt pratade jag med Stanley Cup-vinnaren Viktor Stålberg om just det här.

Vi kom in på vikten av att få vara bra. Att få sticka ut. Att inte hela tiden behöva anpassa sig efter en nivå som man kanske redan vuxit ifrån.

Och jag tycker att det ligger väldigt mycket i det.

Säg att vi har en tioåring som älskar hockey. Han tränar mycket, ligger långt fram i sin utveckling och gör mål efter mål i sin egen åldersgrupp.

Varför skulle han inte kunna få testa att träna med tolvåringarna?

Inte för att någon har bestämt att han ska bli NHL-spelare.

Inte för att han ska få en stämpel som föreningens största talang.

Utan för att han behöver utmaningen.

Och fungerar det inte? Då kan han gå tillbaka och träna med sina jämnåriga.

Vad är egentligen problemet?

Jag menar inte att alla duktiga tioåringar ska flyttas upp permanent. Det finns sociala, fysiska och mentala aspekter att ta hänsyn till. Att vara bäst i sin åldersgrupp betyder inte heller automatiskt att man utvecklas bäst med äldre spelare.

Men varför ska vi vara så försiktiga med att ens prova?

Vi måste kunna skilja på att ge ett barn en större utmaning och att selektera ut framtidens elitspelare.

Det förstnämnda borde vara en självklar del av en bra utvecklingsmiljö.

3. Jag tror att det största problemet står på läktaren

Nu kommer jag till något som kanske provocerar en del.

Jag tror nämligen inte att det största problemet alltid ligger hos barnen.

Jag tror att det väldigt ofta ligger hos oss vuxna.

Om en tioåring får träna med tolvåringarna tror jag att många av lagkamraterna kan förstå varför. Barn ser ofta själva vilka som kommit långt och vilka som behöver andra utmaningar.

Det betyder inte att ingen kan bli besviken eller känna sig utanför. Självklart måste tränarna hantera sådant på ett bra sätt.

Men jag tror att vi vuxna många gånger gör situationen betydligt mer komplicerad än den behöver vara.

Det börjar pratas på läktaren.

Varför får han träna med de äldre när inte min son får det?

Är han verkligen så mycket bättre?

Varför får vissa möjligheter som andra inte får?

Plötsligt handlar diskussionen inte längre om barnets utveckling.

Den handlar om rättvisa mellan föräldrar.

Och här tror jag att vi har ett stort problem inom svensk ungdomshockey.

Det finns en rädsla för att det egna barnet ska hamna efter. Samtidigt finns det ibland en ovilja att acceptera att andra barn faktiskt kan ha kommit längre.

Jag tycker att vi måste våga prata om både okunskap och avundsjuka.

Den svenska jantelagen gör sig ibland påmind även i ishallen.

Ingen ska tro att den är något. Ingen ska få för mycket uppmärksamhet. Och framför allt ska ingen få möjligheter som inte alla andra får.

Men är det verkligen rättvisa?

För mig är rättvisa inte att alla alltid får exakt samma sak.

Rättvisa är att alla får det de behöver för att utvecklas.

Och det gäller naturligtvis även barnet som behöver mer tid.

4. Vi har skapat en marknad utanför föreningarna

Det är här jag tycker att diskussionen blir riktigt intressant.

För samtidigt som vi försöker minska hetsen och den tidiga selekteringen inom föreningshockeyn har det vuxit fram en stor marknad utanför den.

Selectlag. Privata akademier. Skillsläger. Extraträningar. Turneringar.

Allt ska organiseras, paketeras och säljas.

Jag har fått berättelser från föräldrar som uppger att de lägger mellan 150 000 och 200 000 kronor om året på olika hockeyaktiviteter utanför den ordinarie föreningsverksamheten.

Det är naturligtvis inte representativt för alla hockeyfamiljer. Men att sådana exempel över huvud taget förekommer tycker jag säger något om hur långt utvecklingen kan drivas.

Och jag ska vara tydlig.

Jag är väldigt kritisk till den här utvecklingen.

Jag tycker att det finns något direkt osunt i att barns hockeydrömmar blir en affärsidé där föräldrar förväntas betala allt större summor för att deras barn inte ska halka efter.

Men jag har också börjat förstå varför marknaden finns.

För om du har ett barn som älskar hockey, vill träna mer och behöver större utmaningar, men den egna föreningen inte kan erbjuda det – vad gör du då?

Du börjar leta någon annanstans.

Och då står de privata aktörerna där med öppna armar.

Det här är inte heller något som Svenska Ishockeyförbundet har missat. I arbetet med de nationella principerna lyfter förbundet uttryckligen att privata aktörer påverkar föreningarnas spelarutbildning. Förbundet har även låtit kartlägga kostnader och verksamhet utanför den ordinarie föreningshockeyn.

Så problemet är känt.

Men jag tycker att vi måste våga diskutera en annan del av lösningen.

Tänk om vi kunde göra den vanliga klubbmiljön så bra och flexibel att behovet av alla dessa privata alternativ minskade?

Då kanske vi också skulle kunna minska hetsen på riktigt.

5. Hockeydrömmen har blivit en produkt

Jag vill samtidigt vara försiktig med att dra alla privata aktörer över en kam.

Det finns säkert många som gör ett fantastiskt arbete, har kompetenta tränare och verkligen hjälper unga spelare att utvecklas.

Men vi får inte vara naiva.

Det finns också företag som tjänar pengar på föräldrars oro.

På rädslan för att missa något.

På känslan av att alla andra gör mer.

Och på föreställningen att just deras läger, akademi eller träningsupplägg är vägen till framgång.

Det blir ett gift för hockeyn när föräldrar börjar tro att barnens framtid avgörs av hur mycket pengar de kan lägga på organiserad träning.

För så fungerar inte spelarutveckling.

Det finns inga garantier.

Du kan köpa hur många läger du vill. Du kan anlita de bästa instruktörerna och resa över hela landet.

Det betyder fortfarande inte att ditt barn kommer att bli elitspelare.

Och jag tycker att vi behöver bli mycket bättre på att säga det.

6. Jag växte upp i en helt annan hockeymiljö

När jag själv var liten fungerade mycket annorlunda.

Jag växte upp med att ishallen var en plats där man hängde.

Man tränade med sitt eget lag. Ibland fick man hoppa in med de äldre. Ibland tränade man med de yngre.

Fanns det istid och någon som kunde ta hand om träningen kunde man få vara med.

Det behövde inte alltid vara så komplicerat.

Man behövde inte anmäla sig till ett exklusivt läger för flera tusen kronor för att få ytterligare ett ispass.

Man behövde inte heller ha en personlig tränare för att få möjlighet att utveckla sitt skott eller sin klubbteknik.

Man tränade.

Och framför allt gjorde man det för att det var roligt.

Jag säger inte att allt var bättre förr. Det fanns definitivt brister även då.

Men jag tycker att vi har tappat något viktigt på vägen.

Spontaniteten.

Möjligheten att bara dyka upp i hallen och träna.

Och framför allt känslan av att den som verkligen ville lägga ner tid också hade möjlighet att göra det.

I dag känns det ibland som att varje extra minut på isen måste organiseras, administreras och kosta pengar.

Det är inte den utveckling jag vill se.

7. Förbundet har redan börjat tänka annorlunda

Jag vill också lyfta något positivt.

Svenska Ishockeyförbundet har lanserat Future Team, en satsning där spelare som utvecklas senare fysiskt får möjlighet att träna och spela i en landslagsmiljö parallellt med det ordinarie U16-landslaget.

Bakgrunden är bland annat att spelare som mognar tidigt fysiskt ofta gynnas i uttagningar, medan andra riskerar att förbises trots stor potential.

Det tycker jag är ett väldigt intressant initiativ.

För det visar att förbundet faktiskt vågar ifrågasätta hur vi traditionellt har organiserat spelarutvecklingen.

Vi börjar inse att barn i samma ålder kan befinna sig på helt olika nivåer fysiskt.

Men då vill jag ställa en följdfråga.

Om vi är beredda att skapa särskilda utvecklingsmöjligheter för spelare som ligger efter i den fysiska mognaden, varför skulle vi inte kunna bli ännu bättre på att skapa flexibla möjligheter för barn som ligger långt fram i andra delar av sin utveckling?

Inte genom att välja ut tioåringar till elitlag.

Utan genom att ge dem rätt utmaningar.

Det ena utesluter inte det andra.

Tvärtom tycker jag att det är precis så individuell spelarutveckling borde fungera.

8. Så här skulle jag vilja att föreningarna arbetade

Jag tror inte att vi behöver uppfinna hockeyn på nytt.

Mycket handlar om att göra saker enklare.

Till att börja med skulle jag vilja se betydligt mer samarbete mellan åldersgrupperna inom föreningarna.

Har vi en spelare i U11 som behöver större utmaningar? Låt honom eller henne testa ett pass med U12 eller U13 när det är lämpligt.

Har vi en spelare i U13 som behöver mer tid för att utveckla vissa delar? Då kanske ett extra pass med U12 kan vara lika värdefullt.

Det ska inte vara någon prestige i det.

Och det ska absolut inte behöva betyda att någon har blivit uppflyttad eller nedflyttad permanent.

Jag skulle också vilja se fler öppna extrapass där spelare från olika åldrar kan delta. Pass där fokus ligger på att träna, ha roligt och utvecklas, inte på att någon ska bli uttagen.

Det kräver naturligtvis ledare, planering och att säkerheten fungerar. Men det behöver inte betyda att varje träning måste bli ett stort projekt.

En annan sak är att vi behöver utbilda föräldrarna bättre.

Här tycker jag att föreningarna måste vara tydliga redan från början.

Att barn utvecklas olika snabbt.

Att det är helt normalt.

Att en spelare som ligger före vid tio års ålder inte nödvändigtvis gör det vid sexton.

Och att ett barn som får träna med äldre inte är mer värt än något annat barn.

Svenska Ishockeyförbundet betonar redan i sitt föräldramaterial att föräldrarnas roll framför allt är att stötta barnens välmående och glädje, medan tränarna ska ansvara för verksamheten.

Jag tycker att vi behöver bli bättre på att omsätta det i vardagen.

Föräldrar måste också kunna acceptera att deras barn inte alltid får samma möjligheter vid exakt samma tidpunkt.

Och tränare måste i sin tur kunna motivera sina beslut på ett sakligt och pedagogiskt sätt.

Då tror jag att vi kommer väldigt långt.

9. Vi får inte glömma barnen som verkligen vill

Det finns en grupp som jag tycker riskerar att försvinna lite i den här debatten.

Barnen som verkligen älskar hockey.

De som själva vill träna mer.

De som kommer hem från skolan och frågar om de får åka till ishallen.

De som skjuter puckar hemma, spelar landhockey och tycker att det roligaste som finns är att bli bättre.

Och som dessutom har föräldrar som stöttar dem på ett sunt sätt.

För de finns också.

Alla föräldrar som skjutsar sina barn till extraträningar är inte hetsiga. Alla barn som vill träna mycket är inte pressade hemifrån.

Ibland är det faktiskt barnet själv som driver på.

Vi måste vara försiktiga så att vår ambition att skydda barn från för tidig elitsatsning inte leder till att vi begränsar dem som verkligen vill.

För det är också en form av misslyckande.

En tioåring ska inte behöva känna att han eller hon måste bli bäst.

Men en tioåring som vill bli bättre ska heller inte behöva hållas tillbaka bara för att vi vuxna är rädda för att någon annan ska bli besviken.

10. Bredd och spets är inte varandras motsatser

Jag förstår tanken med att en bred svensk hockey skapar bättre förutsättningar för en stark elit.

Ju fler som spelar, desto större blir möjligheten att få fram riktigt bra spelare.

Men jag tycker att vi behöver sluta behandla bredd och spets som om de vore två motståndare.

Vi behöver båda.

Vi behöver behålla barnen som utvecklas sent.

Vi behöver ge dem som kommit långt nya utmaningar.

Och vi behöver skapa en miljö där alla kan känna att de utvecklas, oavsett vilken nivå de befinner sig på just nu.

Det är ju egentligen vad förbundets egna principer handlar om.

Frågan är bara om vi alltid lyckas leva upp till dem.

För jag tror att vi ibland har blivit så upptagna av att ingen ska hamna efter att vi glömmer bort att någon faktiskt måste få ligga före.

Och det behöver inte vara farligt.

Det behöver inte skapa någon elitstämpel.

Det behöver inte heller innebära att vi börjar sortera barn vid tio års ålder.

Det kan helt enkelt betyda att vi låter barn utvecklas i olika takt.

Jag vill inte ha en svensk ungdomshockey där vi väljer ut framtidens stjärnor vid tio års ålder.

Men jag vill heller inte ha en ungdomshockey där en tioåring måste vänta på att alla andra ska komma ikapp.

För om vi verkligen menar allvar med att varje barn ska få utvecklas efter sina egna förutsättningar, då måste det gälla åt båda hållen.

Och kanske är det dags att vi börjar prata lite mer om just det.