AVSLÖJAR: Spelet bakom platserna på hockeygymnasiet - så går det till egentligen

Jag har den senaste tiden pratat med personer från olika delar av svensk hockey för att försöka förstå vad som faktiskt avgör när spelarna till våra hockeygymnasium väljs ut.

Agenter. Ledare. Scouter. Även en person som själv ansvarar för intaget till ett svenskt hockeygymnasium.

Personer som befinner sig mitt i miljön där spelarna bedöms, rekommenderas och väljs.

Jag har frågat om TV-pucken. Fysisk mognad. Poäng. Potential. Kontakter. Föräldrar. Selectlag.

Och framför allt: Vad väger egentligen tyngst när 14- och 15-åringar ska sorteras in på Sveriges NIU?

Svaren skiljer sig åt.

Men på en punkt återkommer flera till samma sak:

Processen börjar betydligt tidigare än många spelare och föräldrar tror.

”Minst 50 procent redan är tingade”

På Svenska Ishockeyförbundets hemsida finns datum för när ansökan till NIU öppnar.

För en familj som inte befinner sig mitt inne i hockeyns nätverk är det ganska naturligt att utgå från att det är då processen börjar.

Men enligt en ledare med erfarenhet från TV-pucken är verkligheten en annan.

Han uppskattar att minst hälften av platserna på många NIU redan kan vara mer eller mindre tingade när den officiella ansökan öppnar. Kanske ännu fler.

Han uppskattar dessutom att 60–75 procent av spelarna kan ha en NIU-plats mer eller mindre klar redan innan TV-pucken har spelats.

Det är en detalj som jag tycker är viktig.

För vi pratar ofta om TV-pucken som den stora skyltfönsterturneringen. Turneringen där spelare kan slå igenom, visa upp sig och spela till sig en plats på ett hockeygymnasium.

Men frågan är hur stort skyltfönstret egentligen är om majoriteten av platserna redan håller på att fördelas.

TV-pucken – viktig, men kanske inte på det sätt vi tror

En av Sveriges etablerade agenter beskriver TV-pucken som en bra turnering att visa upp sig i.

Men han är samtidigt tydlig: De allra bästa spelarna är ofta uppvaktade långt innan turneringen börjar.

SHL-klubbarna är ute tidigt.

Väldigt tidigt.

Och det är här jag tycker att en intressant motsättning uppstår.

För samtidigt som svensk hockey pratar mycket om att utveckling tar tid, att ungdomar utvecklas olika snabbt och att vi måste ha tålamod med sena utvecklare, verkar kampen om de mest attraktiva 15-åringarna börja allt tidigare.

I praktiken ska klubbar alltså försöka bedöma vem som kommer att bli bäst som 18-, 20- eller 25-åring – genom att konkurrera om dem redan när de är 14 eller 15.

Det är ingen enkel ekvation.

Den stora spelaren är fortfarande svår att välja bort

En annan agent jag pratat med sätter fysisk mognad högst på sin lista över sådant som påverkar uttagningen.

Inte nödvändigtvis för att klubbarna säger att storlek är viktigast.

Utan för att fysisk mognad ofta leder till något annat:

Prestation här och nu.

Den tidigt utvecklade spelaren kan vara starkare, snabbare, vinna fler närkamper och producera mer poäng.

Det skapar uppmärksamhet.

Uppmärksamheten skapar ett namn.

Namnet skapar ytterligare uppmärksamhet.

Till slut uppstår något som är svårt att bortse från:

Hype.

Agenten ställer en ganska brutal men relevant fråga:

Om du själv var ansvarig för ett NIU – skulle du våga nobba den fysiskt mogna toppspelaren som alla andra pratar om?

Det är trots allt inte bara spelarens framtid som står på spel. Den ansvarige ska också kunna försvara sina val.

Tar du spelaren som alla rankar högt och det inte fungerar är det enkelt att säga att nästan alla andra gjorde samma bedömning.

Men väljer du bort honom för en mindre, senare utvecklad spelare som du tror mer på om tre år?

Då sticker du ut hakan.

”Man väljer de lätta spelarna”

Det kanske hårdaste svaret kommer från en NHL-scout.

Hans bild är att alldeles för många ansvariga helt enkelt inte gör ett tillräckligt omfattande scoutingarbete.

Han beskriver det som att man väljer de ”lätta spelarna”.

Spelarna som redan syns.

Spelarna som producerar.

Spelarna som redan finns på listorna.

I stället för att försöka identifiera profilen på spelaren som kan vara bäst om två eller tre år.

Det är egentligen där hela NIU-frågan blir som mest intressant.

För vad är det vi försöker välja?

Sveriges bästa 15-åringar?

Eller spelarna med bäst förutsättningar att bli riktigt bra hockeyspelare?

Det behöver inte vara samma personer.

Select, kontakter – och föräldrar

Ytterligare en sak återkommer i svaren:

Vilka sammanhang du redan har befunnit dig i spelar roll.

En agent berättar att många NIU tittar på vilka spelare som deltagit i olika Select-sammanhang.

En annan lyfter kontakter och det han beskriver som ”vänskapsrekryteringar”.

Sedan kommer den kanske känsligaste delen.

Föräldrarna.

Flera av personerna jag pratat med beskriver en miljö där föräldrar i dag aktivt kontaktar klubbar långt innan den officiella NIU-processen drar igång.

Ringer. Mejlar. Marknadsför. Skapar relationer.

En person beskriver hur vissa föräldrar är väldigt skickliga på att ”sälja” sina barn och skapa ett namn kring dem.

Samtidigt finns en motsatt risk.

Blir en förälder för på kan det i stället slå tillbaka och påverka klubbens bild av spelaren negativt.

Det sistnämnda bekräftas också av en person som själv ansvarar för intaget till ett svenskt hockeygymnasium.

När han beskriver vad som väger tungt i deras rekrytering nämner han uttryckligen ”vettiga föräldrar” som en av faktorerna.

Han berättar också att man kontaktar spelarnas tidigare tränare för att få en bredare bild av personen bakom hockeyspelaren.

Det handlar alltså inte enbart om vad spelaren presterar på isen, utan även om hur människor runt omkring honom uppfattar hans inställning och förutsättningar att utvecklas.

Det skapar en ganska märklig situation.

Föräldern som bara går in på förbundets hemsida, läser informationen, väntar tills ansökan öppnar och sedan låter sonen söka på det sätt som systemet beskriver kan alltså i vissa fall ligga efter familjen som började bearbeta klubbar långt tidigare.

Det tycker jag är värt att diskutera.

Inte för att föräldrar gör fel som försöker hjälpa sina barn.

Utan för att ett system för 15-åringar borde vara så tydligt att förälderns kontaktnät och kunskap om spelet bakom kulisserna inte ska vara avgörande för hur tidigt sonen kommer in i processen.

Potential – ordet alla gillar

Nästan alla inom spelarutveckling pratar om potential.

Men vad betyder det egentligen när man sitter där och ska välja?

En av agenterna jag pratat med menar att de bästa NIU-verksamheterna faktiskt är skickliga på detta.

De tittar inte bara på dagens prestation utan försöker förstå vad spelaren kan bli och vilken typ av spelare den egna verksamheten behöver.

Det kan handla om egenskaper man saknar i årskullen.

Spelintelligens.

En unik spetskompetens.

Fysisk utvecklingspotential.

Karaktär.

Men samma agent är också tydlig med att han tycker att alldeles för få är riktigt bra på det.

Och kanske är det inte så konstigt.

Att bedöma en 15-årings framtida potential är extremt svårt.

Det är betydligt enklare att titta på vem som är bäst i dag.

Men när jag ställer frågan till en person som själv ansvarar för NIU-intaget i en svensk förening får jag en något annan bild.

Han beskriver en verksamhet där potential, utvecklingsvilja och hockeyintelligens är centrala delar av rekryteringen.

Klubben vill ha spelare som har ett driv att lära sig och bli bättre, inte enbart spelare som redan kommit längst i sin utveckling.

Han berättar också att föreningen har en uttalad ambition att ungefär hälften av de antagna spelarna ska komma från det egna närområdet.

Det är ytterligare en faktor som sällan diskuteras när ungdomar och föräldrar försöker förstå varför vissa spelare kommer in och andra inte gör det.

Uttagningen handlar alltså inte nödvändigtvis enbart om att samla de bästa spelarna från hela Sverige, utan också om vilken lokal förankring och spelarstruktur föreningen vill bygga sin verksamhet kring.

Samtidigt betonar han att spelarna behöver hålla en tillräckligt hög hockeymässig nivå eftersom ambitionen är att kunna konkurrera med de bästa juniorlagen i Sverige.

Men det är inte enbart den nuvarande prestationen som avgör.

En särskilt viktig egenskap är förmågan att läsa spelet och fatta rätt beslut i olika situationer.

”Vi vill utbilda spelare som är skickliga på att ta rätt beslut i rätt situation. Inte utveckla robotar”, säger den NIU-ansvarige.

Det tycker jag är ett väldigt intressant svar.

För samtidigt som flera av personerna jag pratat med menar att många klubbar väljer spelare utifrån vad de presterar just nu, beskriver den här ansvarige en verksamhet som åtminstone har ambitionen att se längre än så.

Att hitta spelare som vill lära sig, förstår spelet och har egenskaper som kan utvecklas över tid.

Och kanske är det precis där skillnaderna mellan våra hockeygymnasium blir som tydligast.

Inte i vilka faciliteter man har eller hur många spelare man fått fram historiskt, utan i hur skicklig man faktiskt är på att identifiera egenskaper som kommer att vara viktiga flera år senare.

Det finns också en annan sida

Allt är naturligtvis inte svart eller vitt.

Ett exempel som lyfts fram är Leksand, där personer på juniorsidan har möjlighet att följa vissa spelare över längre tid genom bland annat hockeyklass under årskurs 7–9.

Det innebär att bedömningen inte behöver bygga på några få matcher eller en stark turnering.

Spelarna kan följas över tid.

Utveckling, träningsvanor och hockeyegenskaper blir lättare att bedöma.

Men även det har en baksida.

Den spelare du ser varje vecka kommer du också hinna upptäcka betydligt fler svagheter hos än spelaren från en annan del av Sverige som du ser några gånger på HockeyTV när han råkar göra två mål och en assist.

Det visar egentligen bara hur komplex den här processen är.

Vem gynnas av att allt börjar tidigare?

Det här är kanske min största fundering efter samtalen.

För ju tidigare processen flyttas ner i åldrarna, desto större borde rimligtvis fördelen bli för spelaren som är tidig även i andra avseenden.

Tidigt fysiskt utvecklad.

Tidigt producerande.

Tidigt inne i Selectmiljöerna.

Tidigt representerad av människor med kontakter.

Tidigt med föräldrar som förstår hur systemet fungerar.

Tidigt på klubbarnas radar.

Samtidigt säger nästan alla inom svensk hockey samma sak:

Utveckling är individuell.

Det finns mängder av spelare som dominerat pojkhockeyn och senare haft svårt att etablera sig på juniornivå.

Precis som det finns spelare som knappt nämndes som 14-åringar och några år senare gått förbi nästan hela sin årskull.

Det betyder inte att NIU-klubbarna gör ett dåligt jobb.

Det betyder att uppgiften de har är förbannat svår.

Men det gör också frågan om när vi väljer ännu viktigare.

Ett system som riskerar att skapa sin egen hets

Det som framför allt har blivit tydligt för mig efter samtalen är att hetsen kring hockeygymnasierna inte enbart kommer från spelarna och föräldrarna själva.

Det finns en betydligt större problematik än så.

Vi har ett system med tydliga datum för när ansökningarna ska öppna, samtidigt som flera av personerna jag pratat med beskriver hur klubbarna i praktiken påbörjar sin rekrytering långt tidigare.

Alla vill naturligtvis få tag på de bästa talangerna och bygga så starka juniorlag som möjligt.

Men när en klubb börjar tidigt riskerar nästa klubb att känna sig tvungen att göra samma sak för att inte hamna efter.

Till slut har vi skapat en ond spiral där alla försöker ligga steget före varandra.

Och någonstans måste vi också våga ställa frågan vilket ansvar Svenska Ishockeyförbundet har i detta.

För om det finns fastställda datum och regler kring rekryteringen, men klubbarna ändå kan arbeta långt före den officiella processen, vad fyller då datumen egentligen för funktion?

Jag förstår att klubbarna vill vara konkurrenskraftiga och att det alltid kommer att finnas en jakt på de bästa spelarna.

Men det måste samtidigt finnas ett system som är rättvist och tydligt för alla som ska vara en del av det.

För tänk dig själv att vara förälder till en 15-åring som drömmer om att gå hockeygymnasium.

Du läser informationen på förbundets hemsida, ser när ansökan öppnar och utgår från att det då finns kanske 12–14 platser att konkurrera om.

Men i verkligheten kan en stor del av platserna redan vara mer eller mindre uppbokade.

Hur ska den familjen kunna veta det?

Och hur ska spelaren som utvecklas lite senare få samma möjlighet om processen i praktiken redan kommit så långt?

Det är här jag tycker att vi måste börja prata om ett systemfel snarare än att enbart lägga skulden på hetsiga föräldrar och ambitiösa ungdomar.

För om familjer upplever att de måste börja kontakta klubbar tidigare, marknadsföra sina barn och skapa relationer för att inte missa tåget, då är det kanske inte så konstigt att hetsen fortsätter öka.

Vi har skapat en miljö där rädslan för att hamna efter riskerar att driva på hela processen.

Jag säger inte att alla klubbar arbetar på det här sättet eller att varje tidig kontakt innebär att någon bryter mot reglerna.

Men om bilden som flera av mina källor beskriver stämmer, då är det verkligen något vi behöver se över inom svensk hockey.

För frågan är inte bara vilka spelare vi väljer till våra hockeygymnasium, utan om vi har skapat ett system där alla faktiskt får samma chans att bli valda.

Och i slutändan finns det kanske en ännu större fråga som svensk hockey behöver våga ställa:

Har vi ett system som är byggt för att hitta morgondagens bästa hockeyspelare – eller har vi blivit väldigt bra på att välja dagens bästa 15-åringar?