Joel Lundqvist föddes den 2 mars 1982 i Åre, tog sina första hockeyskär i Järpens IF och skulle med tiden bli en av svensk hockeys största profiler.
Meritlistan är svår att ta in. Tre VM-guld. Två VM-brons. Fyra SM-guld. Fyra CHL-titlar.
Dessutom har han utsetts till CHL mest värdefulla spelare, vunnit turneringens assistliga och prisats som årets forward i svensk hockey.
Ingen annan spelare har vunnit fyra SM-guld och fyra CHL-titlar med Frölunda. Ingen annan har heller spelat 1 210 matcher i klubbens tröja.
Den goa gubben. Ledaren. Kaptenernas kapten. Kärt barn har många namn.
Han som under så många år personifierade Frölunda och satte standarden för hur laget skulle uppträda.
Nu väntar ett av de största erkännanden en klubbikon kan få.
När Skellefteå gästar Scandinavium under lördagen, ska nummer 20 hissas i taket och ta plats bredvid några av Frölundas största genom tiderna: Lars-Eric Lundvall, Ronald Pettersson, Patrik Carnbäck, Jörgen Pettersson, Ronnie Sundin, Niklas Andersson, Stefan Larsson och Christian Bäckman.
Känslosamt?
Ja, det lär det bli. För alla i och runtom Frölunda, för många göteborgare och säkerligen också för en del hockeyälskare runt om i Sverige.
Har vi verkligen förstått hur stor han var?
Hur sammanfattar man egentligen en så lång karriär? Hur sätter man ord på en spelare som betytt så mycket för så många i och runtom en klubb?
Joel Lundqvist var aldrig den som behövde skapa rubriker genom kontroversiella uttalanden eller stora utspel.
Snarare tvärtom.
Han lät jobbet tala. Kväll efter kväll. Säsong efter säsong.
Det hårda arbetet, lojaliteten, vinnarskallen och ledarskapet. Allt det där som är lätt att prata om, men betydligt svårare att leva upp till under två decennier.
Och kanske är det just därför det kan vara svårt att fullt ut förstå vad han faktiskt betydde för Frölunda under sina 20 säsonger i klubben.
Vi vet att det var mycket.
Men förstår vi hur mycket?
När Joel Lundqvist meddelade att karriären var över började frågorna komma nästan omedelbart.
Hur skulle Frölunda klara sig utan Joel? Vem skulle ta över? Vem skulle fylla tomrummet?
Lite samma frågor som senare ställdes när Roger Rönnberg lämnade klubben.
Och visst, Frölunda har gått vidare. Det gör klubbar alltid. Nya spelare kommer in, nya ledare tar plats och nya historier skrivs.
Men att gå vidare är inte samma sak som att ersätta det som varit.
För vissa spelare lämnar efter sig något som inte går att hitta på andra sätt.
Och man måste väl ändå säga att Joel Lundqvist var en sådan spelare.
Blicken som sa allt
Minnena är förstås många.
De stora titlarna, de avgörande målen och alla kvällar när han klev fram.
Men det är också de där små ögonblicken som lever kvar.
Ta bara SM-finalen mellan Djurgården och Frölunda 2019. Vem minns inte den numera klassiska ordväxlingen?
Dick Axelsson hade fått nog och vände sig till domaren Mikael Nord med en fråga som skulle komma att leva kvar långt efter slutsignalen:
– Hur länge ska Joel få bestämma i svensk hockey?
Nord svarade:
– Joel bestämmer inte i svensk hockey.
Axelsson kontrade direkt:
– Gör han inte!? Visa det då!
Frågan är hur många gånger Joel Lundqvist själv har fått höra de där orden sedan dess.
Eller varför inte minnas en annan klassisk domarsituation? Den här gången var det kanske inte bara orden som stal uppmärksamheten, utan något vi fick se så många gånger under Lundqvists karriär.
Blicken.
Den där intensiva, arga och ibland fullständigt oförstående blicken. Dödsblicken, om man så vill.
Och visst har man saknat den lite?
Det hela utspelade sig när domaren Linus Öhlund gång på gång försökte få Joel Lundqvist att flytta på sig. Men Joel Lundqvist var inte särskilt imponerad.
– Backa lite. Backa. Backa. Backa.
Till slut kom den.
Blicken.
Joel Lundqvist spände ögonen i domaren och utbrast:
– MEN ALLVARLIGT?!
Tävlingsmänniskan som kunde bli vansinnig över några centimeter på isen.
Och som förmodligen hade varit precis lika irriterad om det hade handlat om en träningsmatch i augusti som om en avgörande SM-final.
Mästaren på de små detaljerna
Men det vore förstås orättvist att bara minnas blickarna, diskussionerna med domarna och temperamentet.
För bakom temperamentet och de intensiva blickarna fanns förstås en spelare med betydligt fler kvaliteter än så.
Ta tekningarna, till exempel.
Och så var det förstås förmågan att gång på gång bevisa att ålder bara är en siffra.
Våren 2022, i den första semifinalen mot Luleå, klev han fram och gjorde 3–1-målet. Vid 40 års ålder blev han därmed den äldste målskytten någonsin i ett SM-slutspel.
Ett avslut som fortfarande skaver
Det fanns förstås också konflikter längs vägen.
Lundqvist har själv berättat om bråken med Roger Rönnberg.
Två starka viljor. Två vinnarskallar som inte alltid tyckte likadant.
Men kanske var det också en del av framgången.
Att det fanns människor i Frölunda som vågade ställa krav, säga emot och vägra nöja sig.
Och så fanns de stora ögonblicken.
Att få lyfta SM-pokalen för fjärde gången, dessutom som lagkapten. Att stå där med sina lagkamrater och veta att allt slit hade lett fram till ännu en titel.
Det är sådant som ingen kan ta ifrån honom.
Men jag kan inte låta bli att tänka på hur karriären faktiskt slutade.
Vid sidan av isen. Avstängd.
Inte med en sista avgörande tekning. Inte med ett mål. Inte med den där sista chansen att göra skillnad för laget.
Jag minns bilden av en märkbart rörd Joel Lundqvist som gick runt ute på isen efteråt.
Det måste ha varit oerhört tungt.
Att efter alla dessa år veta att det var över. Att det sista kapitlet hade skrivits, men inte riktigt på det sätt man själv hade önskat.
Samtidigt är det kanske just därför den bilden stannar kvar.
För bakom lagkaptenen, vinnarskallen och den till synes orubbliga fasaden fanns också en människa som hade ägnat större delen av sitt vuxna liv åt en och samma klubb.
En människa som plötsligt skulle lämna allt det där bakom sig.
En ledare även utanför Frölunda
Men Joel Lundqvists betydelse sträcker sig förstås långt utanför Scandinaviums väggar.
Han var inte bara en ledare i Frölunda. Han var det också i Tre Kronor, där han vid flera tillfällen bar kaptensbindeln.
Och vem minns inte bilderna från Stockholm 2017?
Joel och brodern Henrik stod tillsammans och visade stolt upp VM-pokalen inför ett jublande folkhav.
Två bröder från Jämtland.
Två helt olika hockeykarriärer.
Och där, tillsammans, som världsmästare.
Det är en sådan bild som säger mycket.
Precis som Joels hyllningstal till Henrik när även han uppmärksammades i Scandinavium efter sin avslutade NHL-karriär.
Vissa avtryck går inte att ersätta
Så hur sammanfattar man Joel Lundqvists karriär?
Med SM-gulden? Med VM-titlarna? Med ledarskapet? Med alla vunna tekningar?
Eller med den där blicken som kunde få både motståndare och domare att reagera?
Kanske med alltihop.
Frölunda har gått vidare utan Joel Lundqvist.
Det var aldrig frågan.
Frågan är om klubben någonsin fullt ut kommer att kunna ersätta det han stod för.
Jag vet inte, vem vet egentligen?
Och kanske behöver man inte heller göra det.
För när nummer 20 hissas i taket är det inte bara ett sätt att tacka för alla år.
Det är ett sätt att se till att kommande generationer förstår vem som bar den där tröjan.
Vem som satte standarden. Vem som var kaptenernas kapten. Vissa spelare ska inte ersättas.
De ska bara kommas ihåg.
Och Joel Lundqvist kommer att bli ihågkommen länge.
