Då är Djurgårdens försäsong över. Nu återstår bara en vecka av finslipning inför premiären. Försäsonger är ju alltid försäsonger – det är inte alls samma sak som seriespel, men man vill ändå se någon form av tendenser, embryon som kan vara något att bygga vidare på, eller något man behöver förbättra. Djurgårdens facit på försäsongen blev två vinster och fyra förluster. Alla matcher har egentligen varit jämna, förutom den man vann mot Brynäs med 4-1 – annars har det varit udda mål eller straffar som avgjort, antingen för eller mot Djurgården.
Det jag tänkte prata om är vad jag sett som är positivt, plussidan, och vad jag sett som behöver korrigeras innan serien börjar.
Det här måste bli bättre hos DIF
Om vi börjar med minussidan: det är fortfarande lite återkommande från förra säsongen, och det är försvarsspelet. Jag tycker att det är alldeles för vekt. Under försäsongen har det varit väldigt många mål som skett precis framför målvakten – antingen Marmenlind eller Hellberg, det har inte spelat så stor roll vem det varit. Det är lite för svagt. Man tittar lite för mycket på puck och glömmer bort motståndaren bakom ryggen, man räknar inte in rätt. Man blir lite för puckstirrande – står jag som back framför målet och tittar mot spelet när det är på ena sidan, så har det flera gånger smugit ner en motståndare bakom ryggen på backen, och så blir det ett genomspel och ett mål. Eller så förlorar man närkamper framför målet. Så det är ett stort minus vad gäller försäsongen.
När det blir skarpt läge hoppas vi att man kommer upp ett antal procent i uppmärksamhet och koncentration, så att man undviker det här puckstirrandet och verkligen städar upp framför målen. Försvarsspelet i stort, med hemgångar och liknande, är lite samma som förra året också. Även där tittar man för mycket på puck när motståndarna passerar blålinjen, vilket gör att man ibland hamnar två spelare på en motståndare – och då blir en spelare ledig bakom ryggarna som ofta får spelet, och så blir det mål eller målchanser. Så försvarsspelet behöver verkligen korrigeras under veckan som är.
Det är jättelätt att säga att man måste vrida på huvudet och hålla koll på sin spelare. Det går fort, men med det sagt måste vi ha de kraven – att man håller ordning och reda framför målvakterna och ser till att motståndarna inte kommer till mållägen. Pucken är egentligen ointressant i det läget. Det viktiga är att man flyttar bort motståndare och tar bort deras klubbor. För det man kan räkna med är att det kommer puckar dit, och då gäller det att ha fångat upp det och ligga steget före så att de inte kommer till avslut. Så minuset ligger på försvarsspelet.
Det här har fungerat bäst i DIF
Över till det roligare, plussidan. Det har varit precis den kurva man vill ha på en försäsong – det började lite halvsådär, men det har tagit sig mer och mer, blivit bättre för varje match. Så formkurvan är ett plus.
Ett annat plus är kedjan man hittat med Åman, Snively och Hartmann. De har hittat en väldigt fin kemi, och det är den kedjan som drivit lagets poängproduktion de senaste tre matcherna under försäsongen. Där finns verkligen något att bygga vidare på.
Men det största plusset, som jag verkligen gillar att se, är – jag vet inte om jag ska kalla det det nya spelet. Istället för att när man vinner pucken i egen zon, säg i en duell i hörnen, direkt spela ett snabbt pass upp i fickan eller chippa längs sargen och så går man – det man ändrat till nu, och försöker göra, är att behålla alla fem spelare i försvarszonen även när man vinner pucken. De fyra som inte är puckförare gör sig spelbara, så att man vårdar pucken och har den under kontroll innan man lämnar försvarszonen och ger sig av mot mittzon, och i nästa steg in i anfallszon.
På så sätt kommer man mer samlad in i anfallszonen, kan vara ett större hot och sätta upp längre anfall. Man kommer in med bättre kontroll, jämfört med att chippa längs sargen och sedan chippa igen – då blir man ett väldigt utdraget lag, extremt beroende av att spelaren som till slut får pucken i anfallszonen kan hålla den två, tre, fyra sekunder så att medspelarna hinner fylla på. Nu kommer man mer samlad, vilket gör att man kan gå rakare på ett förstavågsavslut precis när man passerar blålinjen – eller, om det känns trångt, vända upp och använda backarna, som redan hunnit upp till blålinjen tack vare att man varit samlad, och på så sätt hålla trycket i anfallszonen.
Det här är ett spel som kräver mycket av spelarna – tålamod och skicklighet i passningsspelet. Det är något som kommer utvecklas under hela säsongen. Det kommer inte vara klart till premiären, men man ser att de jobbar på det och att det blir framsteg. Just det här att man vill bli ett mer spelande lag med mer puckkontroll i anfallen känns jättepositivt. Där har det största plusset för mig.
