AIK-forwarden berättar – lämnade allt som 12-åring

När AIK jagade kvittering i matchen mot Nybro i onsdags – vem skickades in att styra lagets anfall?

Få hade nog valt 20-årige doldisen Borna Kopac. Men den slovenske forwarden fick chansen – och spelade fram till 2–2-målet. 

Det var inte slut där. När AIK fick powerplay i förlängningen, vem fick chansen att fördela pucken från högerirkeln? 

Borna Kopac spelade då fram till Scott Pooleys 3–2 som gav AIK en mycket viktig seger efter tränarskiftet tidigare i veckan.

– Han är en jättebra spelare. Han har kommit långt den här säsongen. Han jobbar hårt, gör de små sakerna och förtjänar sin istid. Det är väldigt kul att se honom få utdelning, säger Pooley om Borna Kopac. 

Kopac kommer då gående av isen och förstår att det är honom Pooley pratar om. Han ler stort, men ödmjukt. 

– Han är supertalangfull och väldigt skicklig med pucken. Han vill göra mål, han vill skapa spel. Så det är jättekul att se honom lyckas, och vi kommer behöva den typen av prestationer från spelare som honom framöver. Det är ett stort steg för honom, fortsätter Pooley. 

Borna Kopac kan mycket väl vara den spelare i AIK som supportrarna vet minst om. Det vimlar inte  heller av information för den som försöker söka efter det. 

Det är också ovant för honom att vara i rampljuset. Att få det förtroendet han fick i onsdags var han inte riktigt beredd på.
– Jag vet att jag kan göra sådana saker, styra spelet. Det är min stil. Jag gillar att passa pucken och sätta mina lagkamrater i bra lägen. Jag vet vad jag kan göra, det är bara att göra det, säger han. 

Var det helt oväntat att du skulle få chansen där? 

– Jag hade på känn lite att jag kanske skulle in på sex mot fem. Men det är bara att köra om man får chansen. Man får visa upp sig lite. 

Men ni har kanske inte tränat så mycket på sex mot fem. Hur självklart är det att du ska vara på den sidan och ha pucken? 

– Jag visste faktiskt inte var jag skulle stå. Jag ställde mig framför mål först. Sen såg jag att vi hade (John) Dahlström där. Så tänkte jag, fan, då kan jag stå bakom mål istället. Så jag ställde mig bakom mål och passade runt. Sen såg jag att (Daniel) Ljungman var jättetrött. Så jag fick ta hans roll på högersidan, säger Borna. 

Det var dock inte första gången han blev matchhjälte. Han gjorde sitt första mål för AIK i en 3–1-seger hemma mot Troja den 19 november, och två dagar senare satte han den avgörande straffen borta mot Östersund, varpå han skickades fram att fira med de AIK-supportrar som var på plats.

Borna gör sin andra säsong i AIK, och berättar att han varit i Sverige ända sedan han lämnade hemlandet och sin familj redan vid tolv års ålder. Det som skvallrar om han är närmast uppvuxen här nu, är att han pratar klockren svenska. 

Borna berättar att han genom ett talangläger fick kontakt med en hockeytränare i Gävle och breddföreningen IK Sätra, och genom denne kunde få hjälp med bostad, skola och hockeysatsningen. Sedan har han flyttat vidare till IFK Täby, varpå han kom in på hockeygymnasiet i Oskarshamn och spelade tre år där. 

Hur var det att flytta från din familj så tidigt?

– Jag har aldrig haft några större problem med det. Klart att man saknat familjen lite, men det har gått ganska bra tycker jag.

Var det helt och hållet för hockeyn?

– Ja, det var för hockeyn. Hockeyn i Slovenien är inte lika bra som i Sverige, så när man får en sådan chans gäller det att ta den. Jag har trivts bra och tänker stanna ett tag till, säger Borna, och berättar att han ansökt om svenskt medborgarskap och väntar på svar. 

Men han är från Ljubljana och skulle han spela för ett landslag är det givetvis Slovenien som gäller. Men än så länge har det inte blivit något landslagsspel, på någon nivå – och det är för att han tackat nej tidigare, säger han.

– Det var mycket med att jag gick i skolan i Sverige och det krockade med landslagsaktiviteterna. Jag ville inte missa skolan, och mina föräldrar tyckte samma sak. Så jag lyssnade på dem.

Landslagen borde väl ändå ha varit intresserade?

– De har frågat mig fyra år i rad, men sedan har de slutat fråga. Det förstår jag. 

Men skulle han få frågan nu igen, så skulle han tacka ja. 

– Jag vill spela för Slovenien. Nu har jag ingen skola längre, så om jag får ett samtal från A-landslaget spelar jag jättegärna.

Men fokus nu är givetvis på att försöka ta ännu mer plats i AIK. Med de två assistpoängen mot Nybro står han på 3+6 på 33 matcher den här säsongen. 

– Jag kände innan att jag hade... Jag hade inte riktigt självförtroendet. Men jag har jobbat upp det hela tiden, och det känns bra nu. Jag hoppas att det fortsätter, säger han.