Luleå från ena hållet, med självförtroende och defensiv i högsta Sverigeklass. Skellefteå från det andra, under isen på alla möjliga sätt. Jag tänkte mig ett tillknäppt och försiktigt derby – det blev det inte alls. Med bara lite flyt för de som gillar mål hade det här kunnat sluta 5-5. Det gjorde det inte. Men vi fick se ett som var värt tio.
Vi snabbspolar fram till den andra perioden. Det började med att Erik Gustafsson dribblade bort tre motståndare, på egen blå, som siste man. Kom ihåg den stunden, vårda den ömt i era minnen, för ni kommer mest troligt aldrig att se något liknande igen. Gustafsson har varit Luleås bästa back den här säsongen, han har sannolikt varit seriens bästa back, men hans spel bygger till exakt noll procent på chanstagande, flärdfullt publikfrieri. Han är de små gesternas man, han minimerar sina risker och han är alltid på rätt plats vid korrekt tidpunkt. Han dribblar inte. Inte en motståndare, absolut inte två och under inga som helst omständigheter tre stycken. Och som siste man? Hahahaha!
När Gustafsson lämnat den forecheckande Skellefteåflocken bakom sig åker han in med pucken i offensiv zon. Han tittar upp, släpper pucken inåt i banan – till ingen alls. Eller? Jo, där kommer ju Jesper Sellgren med en jävla fart. Han har ett hyfsat avslutsläge, motståndarna vågar inte riktigt kliva ut på honom, men istället passar han ner till Isac Lundeström som tagit position en meter utanför Mantas Armalis vänstra stolpe. Lundeström tittar ner, tar emot, nej, han tar inte emot, han slår ett blindpass in i mitten, är han knäpp? Nej. Han har sett Emil Larsson – med fontanellen, uppenbarligen – och hittar luckan mellan två försvarare och Einar Emanuelsson, som driver på mål.
Emil Larsson, som missat ett friläge i en fyra mot noll-kontring tidigare, behövde bara sätta dit klubban och pricka det vidöppna målet.
Fram till 2-0 var det här inte alls någon ojämn tillställning. Skellefteå hade ett skott i stolpen, en puck som sprattlade i en frenetisk riverdance längs mållinjen, de kunde och borde haft någon puck inne. Men det är också det som är skillnaden mellan de här lagen just nu. Luleå hade sju raka bortasegrar. Skellefteå hade två raka torsk och 1-10 på de fyra senaste perioderna innan matchen. Självförtroende är fortfarande en av de viktigaste ingredienserna i hockey, i all idrott, och där saknar Skellefteå spetskompetens för tillfället.
Isac Lundeström var banans kung, han var överallt, han tråcklade upp Skellefteås mittzonsförsvar som vore han syslöjdslärare, han erövrade puckar i egen zon och han både assisterade och gav öppen gata – med viss hjälp av ett tafatt Skellefteåförsvar – åt Robin Kovacs vid ledningsmålet. Men han var långt ifrån ensam. Einar Emanuelsson var irriterad, Jesper Sellgren vann närkamper mot Jimmie Ericsson och Nils Lundqvist, 27 kilo (det är väl därför han har det numret?) låste fast Robin Alvarez i sargen. Det var speciellt att se, symboliskt om ni vill. Näe, gubbar, nu har ni haft ert roliga – nu är det vår tur, Luleås tur.
Men. Gammal man dansar kanske fan så illa, men nog fan dansar han.
Skellefteå hade sina chanser, tog över helt i andra perioden. Hemmalaget var noggrannare i närkampsspelet, tog över matchen med långa, malande anfall och utmanade Joel Lassinantti gång efter gång. Det hade de inget för, hans plockhandske såg ut som hämtad från Inspector Gadgets verktygsförråd, och Luleå utjämnade en del av spelet efter sitt fruktlösa men finurliga powerplay efter halva perioden. I tredje hittade Skellefteå in i matchen så småningom, hittade desperationen efter fem minuter i boxplay. Oscar Möller reducerade, hemmalaget tappade fart igen när Jimmie Ericsson fick avbryta matchen, men hittade nya energireserver under de allra sista minuterna.
Till ingen nytta.
Skellefteå ska ha all heder för sin insats. Skellefteå ska ha beröm för att man inte vek ner sig efter 2-0, efter motgångarna. Luleå Hockey ska ha tre poäng. Det blir ofta så när det här laget får överlägen och kan luta sig mot sitt försvar, mot fysik, mot skottäckningar, mot aktiva klubbor och Joel Lassinanttis monumentala spel.
Jag vet inte vart Skellefteå tar vägen efter det här. Hittar man energi i insatsen – eller ser man bara den tredje tunga förlusten?
Luleå Hockey tar inte vägen någonstans. Det här laget är redan i den absoluta tabelltoppen. Där kommer det att stanna.
Vi snabbspolar fram till den andra perioden. Det började med att Erik Gustafsson dribblade bort tre motståndare, på egen blå, som siste man. Kom ihåg den stunden, vårda den ömt i era minnen, för ni kommer mest troligt aldrig att se något liknande igen. Gustafsson har varit Luleås bästa back den här säsongen, han har sannolikt varit seriens bästa back, men hans spel bygger till exakt noll procent på chanstagande, flärdfullt publikfrieri. Han är de små gesternas man, han minimerar sina risker och han är alltid på rätt plats vid korrekt tidpunkt. Han dribblar inte. Inte en motståndare, absolut inte två och under inga som helst omständigheter tre stycken. Och som siste man? Hahahaha!
När Gustafsson lämnat den forecheckande Skellefteåflocken bakom sig åker han in med pucken i offensiv zon. Han tittar upp, släpper pucken inåt i banan – till ingen alls. Eller? Jo, där kommer ju Jesper Sellgren med en jävla fart. Han har ett hyfsat avslutsläge, motståndarna vågar inte riktigt kliva ut på honom, men istället passar han ner till Isac Lundeström som tagit position en meter utanför Mantas Armalis vänstra stolpe. Lundeström tittar ner, tar emot, nej, han tar inte emot, han slår ett blindpass in i mitten, är han knäpp? Nej. Han har sett Emil Larsson – med fontanellen, uppenbarligen – och hittar luckan mellan två försvarare och Einar Emanuelsson, som driver på mål.
Emil Larsson, som missat ett friläge i en fyra mot noll-kontring tidigare, behövde bara sätta dit klubban och pricka det vidöppna målet.
Fram till 2-0 var det här inte alls någon ojämn tillställning. Skellefteå hade ett skott i stolpen, en puck som sprattlade i en frenetisk riverdance längs mållinjen, de kunde och borde haft någon puck inne. Men det är också det som är skillnaden mellan de här lagen just nu. Luleå hade sju raka bortasegrar. Skellefteå hade två raka torsk och 1-10 på de fyra senaste perioderna innan matchen. Självförtroende är fortfarande en av de viktigaste ingredienserna i hockey, i all idrott, och där saknar Skellefteå spetskompetens för tillfället.
Isac Lundeström var banans kung, han var överallt, han tråcklade upp Skellefteås mittzonsförsvar som vore han syslöjdslärare, han erövrade puckar i egen zon och han både assisterade och gav öppen gata – med viss hjälp av ett tafatt Skellefteåförsvar – åt Robin Kovacs vid ledningsmålet. Men han var långt ifrån ensam. Einar Emanuelsson var irriterad, Jesper Sellgren vann närkamper mot Jimmie Ericsson och Nils Lundqvist, 27 kilo (det är väl därför han har det numret?) låste fast Robin Alvarez i sargen. Det var speciellt att se, symboliskt om ni vill. Näe, gubbar, nu har ni haft ert roliga – nu är det vår tur, Luleås tur.
Men. Gammal man dansar kanske fan så illa, men nog fan dansar han.
Skellefteå hade sina chanser, tog över helt i andra perioden. Hemmalaget var noggrannare i närkampsspelet, tog över matchen med långa, malande anfall och utmanade Joel Lassinantti gång efter gång. Det hade de inget för, hans plockhandske såg ut som hämtad från Inspector Gadgets verktygsförråd, och Luleå utjämnade en del av spelet efter sitt fruktlösa men finurliga powerplay efter halva perioden. I tredje hittade Skellefteå in i matchen så småningom, hittade desperationen efter fem minuter i boxplay. Oscar Möller reducerade, hemmalaget tappade fart igen när Jimmie Ericsson fick avbryta matchen, men hittade nya energireserver under de allra sista minuterna.
Till ingen nytta.
Skellefteå ska ha all heder för sin insats. Skellefteå ska ha beröm för att man inte vek ner sig efter 2-0, efter motgångarna. Luleå Hockey ska ha tre poäng. Det blir ofta så när det här laget får överlägen och kan luta sig mot sitt försvar, mot fysik, mot skottäckningar, mot aktiva klubbor och Joel Lassinanttis monumentala spel.
Jag vet inte vart Skellefteå tar vägen efter det här. Hittar man energi i insatsen – eller ser man bara den tredje tunga förlusten?
Luleå Hockey tar inte vägen någonstans. Det här laget är redan i den absoluta tabelltoppen. Där kommer det att stanna.
