Tanken är enkel: idag får ni fem spelare som jag personligen kan snöa in mig på rejält när jag råkar vara obetänksam nog att knacka in deras namn i youtubes sökfält.
I morgon kommer en bakvänd tvist på det här: spelarna som jag, sett till deras status och framgångar under karriären, gör mig lite besvikna när jag letar highlights.
En liten asterisk här: jag har undvikt att plocka med svenska spelare på dagens lista, av den enkla anledningen att det skulle bli väl förutsägbart och tråkigt med Peter Forsberg och Sedinarna här. Trogna läser av spalten vet hur jag känner för dessa, så det vurmandet spar vi till en annan gång.
Alexei Kovalev är nog lite av sin generations Kenta Nilsson – en spelare utan några iögonfallande individuella meriter som ändå har tekniska färdigheter och talang jämförbara med de allra bästa.
Ser man på Kovalevs individuella framgångar så är det inget som sticker ut något alldeles extra. Han nådde aldrig vare sig 50 mål eller 100 poäng och vann inget stor individuellt pris. Han fick bara Hart-röster två gånger i sin karriär, med en åttondeplats som bästa placering.
Ändå pratar folk om honom med enorm beundran i rösten och tvekar inte att kalla honom bland de mest talangfulla de någonsin sett. Många av er har säkert sett TSN:s gamla lista på de tekniskt bästa spelarna någonsin. De hade honom som fyra, efter en skaplig trio vid namn Gretzky, Orr och Lemieux.
(6.50 in börjar de febra om hur bra han var).
Kovalev är en fascinerande kombination av löjligt mjuka händer och sanslös kraft, framför allt i sitt skott. Och så har vi de där fantastiskt njutbara enhandsbackhandsen.
Dustin Byfuglien kanske inte hade stått ut på samma sätt om han kommit fram på 90-talet, men det gjorde han inte. Liksom Roger Feders enhandsback är hans kroppsbyggnad och spelstil en kvarleva från en annan tid som fortsätter att vara skrämmande effektiv in i modern tid (i alla fall fram till den här säsongen).
Byfuglien var en väldigt bra skridskoåkare och en puckskicklig, dynamisk offensiv back men det är inte därför han är. I en era då spelarna blev allt mindre så var hans styrka och kraft i tacklingarna i en klass för sig, och det är det som framkallar den där paralyserande kombination av skräck och beundran.
Helt ärligt, vilken annan spelare skulle kunna göra så här mot två av de stabilaste stjärnorna i ligan?
Eller så här om någon som är 185 centimeter långt och 92 kilo tung kommer flygande mot en för att hämnas en mosad lagkamrat?
Eller ta en fullväxt NHL-spelare i varsin hand och rycka bort dem som två hundvalpar på väg mot en braskamin.
Den enda anledningen till att Datsyuk inte är etta är att jag sett alla klipp som finns med honom så många gånger. Mitt NHL-intresse fick ordentligt med syre säsongen 2010-11, då jag började plugga.
En kombination av fem minuters gångväg till skolan och föreläsningar som ofta började 10.15 gjorde att man kunde kosta på sig att se matcher på ett helt annat sätt än man gjort tidigare – och det var Vancouver (för Sedinarna) och Detroit (på grund av Datsyuk) som jag utan undantag valde att ratta in.
Ni vet exakt allt om hur hans oöverträffade kombination av teknik och kreativitet gjorde honom till sin generations bäste dribblare och pucktjuv i ett.
Det man möjligen kan addera är hans fysiska element. Datsyuk var starkare än man trodde och ingenting kombinerar de här vitt skilda egenskaperna mer än den gången Shea Weber tacklade omkull honom, Datsyuk blev förbannad och lurade Weber att försöka igen…
Min själ, vilken spelare han var. Det är fortfarande tomt utan Datsyuk i ligan.
Ett odiskutabelt faktum är att saker och ting åldras olika bra. Ta till exempel kulturen. En film som Star Wars som på sin tid hade banbrytade specialeffekter kan aldrig göra samma sak för dagens ungdomar som den gjorde då den kom – medan en samtida tonåring kan uppskatta Stairway to Heaven exakt lika mycket som sagda slyngels mamma och pappa gjorde när de var unga.
Det här går att applicera på idrott också. Enkla, tydliga sporter med lite utrustning åldras tämligen bra. Muhammad Alis kvickhet och Mike Tysons kraft står sig tämligen bra i jämförelse med nutida boxares mest spektakulära egenskaper (om du frågar ett otränat öga).
Hockey är dock väldigt långt ifrån det här. Nivån på utbildningen och utrustning är så annorlunda att 80-talshockey känns som en helt annan sport, och därför så är det svårt att uppskatta dem (ställ till exempel Mike Bossys målpangande mot en Steven Stamkos eller Ilya Kovalchuk och ni förstår vad jag pratar om).
Med det sagt så finns det en spelare vars highlights från 80-talet och tidigt 90-tal som håller så bra som något och det är Mario Lemieux. Hans kombination av majestätisk kraft och mjuk finess var före sin tid och hans bästa mål är makalösa än idag, utan ”för att vara på den tiden”-tillägg.
Backhand till forehand mellan benen på Shawn Chambers är en av de bästa bortdribblingarna i historien och pucken mellan skridskorna-grejen på Ray Bourque (alltså den erans bästa back) är en finurlighet som vi fortfarande knappt sett någon använda sig (Foppa har gjort, det så klart).
”Have you ever seen such finesse?”
Tvek alltså.
Jag får fortfarande gåshud när jag hör ”shades of Mario”.
Det här var bara några matcher in på Malkins karriär men det visade sig i högsta grad vara befogat. Med sin kombination av kraft, teknik och spelsinne kunde Malkins liksom sin föregångare i Penguins diktera tempot i matcher och ibland göra till synes precis som han ville.
Gabriel Landeskog kan om inte annat berätta om hans förmåga att göra bort motståndare.
Eller varför inte Oscar Klefbom och Anders Nilsson?
Det bästa med Malkin är dock att han mer än kanske någon annan aktiv spelare är den björn som du för allt i världen vill lämna sovande. Väcker du honom så är det godnatt. Ingenting åskådliggör vad en riktigt, riktigt talangfull spelare kan göra när han blir riktigt, riktigt irriterad och kanaliserar det på rätt bättre än frustrationsslaggan Malkin dunkade in mot Philadelphia efter att ha blivit sänkt av Mike Richards.
Den här egenskapen finns perfekt sammanfattad i en av de bästa Youtube-montagen det finns där ute, Angry Geno is Score.
Den är väl värd sina fem minuter.
Jag säger kanske inte att Malkins highlightpaket är mer imponerande än till exempel Datsyuks, men av någon anledning så har jag lätt och fastna här, och fastna här länge.
Min gissning är att några av er därute kommer att göra det nu också.
Trevlig tittning, och trevlig läsning i morgon när vi hörs igen!
***
Gillade du artikeln? Värd en kaffe - för en månads läsning? Swisha till 123 529 7163.
I morgon kommer en bakvänd tvist på det här: spelarna som jag, sett till deras status och framgångar under karriären, gör mig lite besvikna när jag letar highlights.
En liten asterisk här: jag har undvikt att plocka med svenska spelare på dagens lista, av den enkla anledningen att det skulle bli väl förutsägbart och tråkigt med Peter Forsberg och Sedinarna här. Trogna läser av spalten vet hur jag känner för dessa, så det vurmandet spar vi till en annan gång.
5 – Alexei Kovalev
Alexei Kovalev är nog lite av sin generations Kenta Nilsson – en spelare utan några iögonfallande individuella meriter som ändå har tekniska färdigheter och talang jämförbara med de allra bästa.
Ser man på Kovalevs individuella framgångar så är det inget som sticker ut något alldeles extra. Han nådde aldrig vare sig 50 mål eller 100 poäng och vann inget stor individuellt pris. Han fick bara Hart-röster två gånger i sin karriär, med en åttondeplats som bästa placering.
Ändå pratar folk om honom med enorm beundran i rösten och tvekar inte att kalla honom bland de mest talangfulla de någonsin sett. Många av er har säkert sett TSN:s gamla lista på de tekniskt bästa spelarna någonsin. De hade honom som fyra, efter en skaplig trio vid namn Gretzky, Orr och Lemieux.
(6.50 in börjar de febra om hur bra han var).
Kovalev är en fascinerande kombination av löjligt mjuka händer och sanslös kraft, framför allt i sitt skott. Och så har vi de där fantastiskt njutbara enhandsbackhandsen.
4 – Dustin Byfuglien
Dustin Byfuglien kanske inte hade stått ut på samma sätt om han kommit fram på 90-talet, men det gjorde han inte. Liksom Roger Feders enhandsback är hans kroppsbyggnad och spelstil en kvarleva från en annan tid som fortsätter att vara skrämmande effektiv in i modern tid (i alla fall fram till den här säsongen).
Byfuglien var en väldigt bra skridskoåkare och en puckskicklig, dynamisk offensiv back men det är inte därför han är. I en era då spelarna blev allt mindre så var hans styrka och kraft i tacklingarna i en klass för sig, och det är det som framkallar den där paralyserande kombination av skräck och beundran.
Helt ärligt, vilken annan spelare skulle kunna göra så här mot två av de stabilaste stjärnorna i ligan?
Eller så här om någon som är 185 centimeter långt och 92 kilo tung kommer flygande mot en för att hämnas en mosad lagkamrat?
Eller ta en fullväxt NHL-spelare i varsin hand och rycka bort dem som två hundvalpar på väg mot en braskamin.
3 – Pavel Datsyuk
Den enda anledningen till att Datsyuk inte är etta är att jag sett alla klipp som finns med honom så många gånger. Mitt NHL-intresse fick ordentligt med syre säsongen 2010-11, då jag började plugga.
En kombination av fem minuters gångväg till skolan och föreläsningar som ofta började 10.15 gjorde att man kunde kosta på sig att se matcher på ett helt annat sätt än man gjort tidigare – och det var Vancouver (för Sedinarna) och Detroit (på grund av Datsyuk) som jag utan undantag valde att ratta in.
Ni vet exakt allt om hur hans oöverträffade kombination av teknik och kreativitet gjorde honom till sin generations bäste dribblare och pucktjuv i ett.
Det man möjligen kan addera är hans fysiska element. Datsyuk var starkare än man trodde och ingenting kombinerar de här vitt skilda egenskaperna mer än den gången Shea Weber tacklade omkull honom, Datsyuk blev förbannad och lurade Weber att försöka igen…
Min själ, vilken spelare han var. Det är fortfarande tomt utan Datsyuk i ligan.
2 – Mario Lemieux
Ett odiskutabelt faktum är att saker och ting åldras olika bra. Ta till exempel kulturen. En film som Star Wars som på sin tid hade banbrytade specialeffekter kan aldrig göra samma sak för dagens ungdomar som den gjorde då den kom – medan en samtida tonåring kan uppskatta Stairway to Heaven exakt lika mycket som sagda slyngels mamma och pappa gjorde när de var unga.
Det här går att applicera på idrott också. Enkla, tydliga sporter med lite utrustning åldras tämligen bra. Muhammad Alis kvickhet och Mike Tysons kraft står sig tämligen bra i jämförelse med nutida boxares mest spektakulära egenskaper (om du frågar ett otränat öga).
Hockey är dock väldigt långt ifrån det här. Nivån på utbildningen och utrustning är så annorlunda att 80-talshockey känns som en helt annan sport, och därför så är det svårt att uppskatta dem (ställ till exempel Mike Bossys målpangande mot en Steven Stamkos eller Ilya Kovalchuk och ni förstår vad jag pratar om).
Med det sagt så finns det en spelare vars highlights från 80-talet och tidigt 90-tal som håller så bra som något och det är Mario Lemieux. Hans kombination av majestätisk kraft och mjuk finess var före sin tid och hans bästa mål är makalösa än idag, utan ”för att vara på den tiden”-tillägg.
Backhand till forehand mellan benen på Shawn Chambers är en av de bästa bortdribblingarna i historien och pucken mellan skridskorna-grejen på Ray Bourque (alltså den erans bästa back) är en finurlighet som vi fortfarande knappt sett någon använda sig (Foppa har gjort, det så klart).
”Have you ever seen such finesse?”
Tvek alltså.
1 – Evgeni Malkin
Jag får fortfarande gåshud när jag hör ”shades of Mario”.
Det här var bara några matcher in på Malkins karriär men det visade sig i högsta grad vara befogat. Med sin kombination av kraft, teknik och spelsinne kunde Malkins liksom sin föregångare i Penguins diktera tempot i matcher och ibland göra till synes precis som han ville.
Gabriel Landeskog kan om inte annat berätta om hans förmåga att göra bort motståndare.
Eller varför inte Oscar Klefbom och Anders Nilsson?
Det bästa med Malkin är dock att han mer än kanske någon annan aktiv spelare är den björn som du för allt i världen vill lämna sovande. Väcker du honom så är det godnatt. Ingenting åskådliggör vad en riktigt, riktigt talangfull spelare kan göra när han blir riktigt, riktigt irriterad och kanaliserar det på rätt bättre än frustrationsslaggan Malkin dunkade in mot Philadelphia efter att ha blivit sänkt av Mike Richards.
Den här egenskapen finns perfekt sammanfattad i en av de bästa Youtube-montagen det finns där ute, Angry Geno is Score.
Den är väl värd sina fem minuter.
Jag säger kanske inte att Malkins highlightpaket är mer imponerande än till exempel Datsyuks, men av någon anledning så har jag lätt och fastna här, och fastna här länge.
Min gissning är att några av er därute kommer att göra det nu också.
Trevlig tittning, och trevlig läsning i morgon när vi hörs igen!
***
Gillade du artikeln? Värd en kaffe - för en månads läsning? Swisha till 123 529 7163.
