LÄS MER: Spelarna vars highlights jag gillar bäst - med ryssen som kommer före Datsyuk och Lemieux
Om gårdagens lista var subjektiv så vet jag inte ens vad man ska kalla den här. Av uppenbara skäl har jag inte valt rakt av ospektakulära spelare: vi kan alla räkna att Ron Hainsey inte har den sexigaste höjdpunktsrullen, men det finns ju inget diskussionvärde i det.
I stället har jag valt väldigt framgångsrika spelare som har producerat väldigt mycket men ändå inte tycks ha så värst många aktioner som rycker en ur soffan.
Låt oss se om ni håller med, och känn er mer än välkomna att komma med era egna förslag. Det känns onekligen som att jag kan ha missat några här.
Eric Staal är en riktigt bra spelare som totalt sett gjort över 400 mål och 1000 poäng under sin karriär. De enda spelarna med mer poäng än honom sedan hans intåg i ligan är Sidney Crosby, Alexander Ovechkin, Joe Thornton, Evgeni Malkin och Patrick Kane – det vill säga en kvintett Hart Trophy-vinnare som är så gjutna i Hall of Fame som man kan bli.
Han är en stor och stark center med mjuka händer, inte helt olikt till exempel gårdagens listetta Evgeni Malkin.
Trots det så saknas wow-faktorn.
Förstå mig rätt nu, Staal är en fantastiskt bra spelare som nog aldrig fått den uppmärksamhet han förtjänat. En stor del av det är så klart på grund av att han tillbringade sina bästa år i Carolina.
Jag tror dock att en bidragande orsak också kan vara att han inte är överdrivet spektakulär i sitt målskytte. Staal är extremt smart och riktig duktig på att nosa sig till öppna ytor och lösa puckar, där han kan använda sin goda teknik och kraftfulla storlek för att lyfta in puckar.
Det är vägvinnande, men kanske inte sådant som får dig att resa dig ur soffan.
Hart Trophy är som regel förbehållet de riktigt stora spelarna, som allt som oftast också är riktigt spektakulära. Corey Perry är inte en av dem.
Perry har absolut haft en strålande karriär och har vunnit på varje nivå han lirat. När han var på toppen av sin förmåga gjorde han det han gjorde bäst (skyffla in puckar från nära håll och reta gallfeber på motståndare) bättre än någon annan spelare i världen.
Men spektakulär var han verkligen inte.
Jag upprepar mig en aning från Heatley nu, men hand upp den som kan presentera några stycken wow-highlights från 2011 års Hart-vinnare. Oavsett hur man graderar de highlights han åstadkommit är han inte jämförbar med herrarna som vann närmast innan och efter honom (Malkin, Crosby, Ovechkin och Henrik Sedin).
Här känner jag också att jag har lite mer på kött på benen eftersom jag sett honom live ett tresiffrigt antal gånger under mina år i Anaheim (även om det var efter hans absoluta prime). Jag kan till exempel jämföra med hans radarpartner Ryan Getzlaf som många gånger fått mig att skaka på huvudet åt hans makalösa talang.
Dany Heatley är tillsammans med Steven Stamkos, Ilya Kovalchuck och Alexander Ovechkin den enda med två 50-målssäsonger under lönetakseran (kanske på sin plats att nämna Ovechkin har totalt åtta).
Under de fem första säsongerna efter lockouten gjorde bara Ovechkin och Kovalchuk fler mål än Heatley, som var en riktig offensiv storstjärna i ligan.
Karln hade ett riktigt bra handledsskott och en blodhunds näsa för att hitta rätt ytor framför mål, men hand upp den som kan skicka mig ett tappa hakan-mål från Dany Heatley.
När jag sätter Lidas här menar jag inte att förringa hans prestation, men problemet med hans storhet (ur den här aspekten) var att den låg i att vara felfri. Han var helt enkelt en mästare på att verka i det tysta, och det rimmar ju inte klockrent med att vara spektakulär.
Även hans offensiva produktion hade en ton av perfektionism över, kliniska förstapass eller väl avvägda skott för styrningar eller sargreturer.. Effektiva, men inte alltför ofta med den där riktiga wow-effekten.
Han har så klart några fina höjdpunkter, men ställer man honom i relation till den enda backen som med säkerhet kan placeras före honom i hockeyhistorien (Bobby Orr) eller den bästa svenska backen sedan honom (Erik Karlsson) så hade han kanske inte den där spektakulära sidan som dessa herrarna hade.
Dock värt att kika lite på hans defensiva highlights. Väldigt njutbara. Till exempel den här:
Det måste sägas: För att vara den bästa spelaren någonsin så är Gretzkys highlightpaket inte överdrivet imponerande. Jämför med till exempel Mario Lemieux som är hyfsat samtida, och det är natt och dag. Ta även en sådan som Bobby Orr, en av få som kan nämnas i samma andetag som Gretzky, och jag tycker inte att han står ut på samma sätt som honom heller.
Den uppenbara slutsatsen här är väl att det inte var Gretzkys grej att dribbla bort folk en mot en utan att i stället att använda sina lagkompisar så smart som möjligt. Han har några riktigt fina assist, men för någon som har fler sådana än någon annan spelare har poäng totalt kanske man hade kunnat väntat sig ytterligare några fler också.
Å andra sidan kan man vända på det och säga att frånvaron av riktigt spektakulära egenskaper gör alla hans framgångar ännu mer imponerande. Hans intelligens på isen var verkligen sanslös.
Synd bara att jag inte är smart nog att uppskatta den.
***
Låt oss avsluta lite positivt också. Har är några andra atleter som verkligen kan slita in mig i timmar av youtubande.
*Ronaldinho – kommentar överflödig.
*J-O Waldner – här också.
*Thierry Henry – den elegantaste fotbollsspelaren någonsin.
*Roger Federer – den elegantaste idrottaren någonsin.
*Steven Gerrard – förföriskt bollträff från distans, hjärta (och jag älskar brittiska kommentatorer, det förhöjer upplevelsen).
*LeBron James – Ge mig den kombination av fysiskt superhjältemässiga verktyg och en av idrottsvärldens skarpaste hjärnor, och jacka det rakt in i mina vener.
*Mike Tyson – som en skräckfilm.
*Haftor Julius Bjørnsson – världens overkligaste människa.
*Mateusz Kieliszkowski – den enda som är nära Haftor .
*Tyson Fury – världens just nu mest fascinerande idrottsman.
*John Stockton – älskar pass först-mentalitet, även i andra sporter än hockey.
*Hakeem Olajuwon – drömmig.
***
Det var det, hoppas ni hade en storartad påskhelg. Må gott och sköt om er därute!
***
Intressant?! Värd en kokt med bröd – för en månads läsning? Swisha till 123 529 7163.
Om gårdagens lista var subjektiv så vet jag inte ens vad man ska kalla den här. Av uppenbara skäl har jag inte valt rakt av ospektakulära spelare: vi kan alla räkna att Ron Hainsey inte har den sexigaste höjdpunktsrullen, men det finns ju inget diskussionvärde i det.
I stället har jag valt väldigt framgångsrika spelare som har producerat väldigt mycket men ändå inte tycks ha så värst många aktioner som rycker en ur soffan.
Låt oss se om ni håller med, och känn er mer än välkomna att komma med era egna förslag. Det känns onekligen som att jag kan ha missat några här.
5 – Eric Staal
Eric Staal är en riktigt bra spelare som totalt sett gjort över 400 mål och 1000 poäng under sin karriär. De enda spelarna med mer poäng än honom sedan hans intåg i ligan är Sidney Crosby, Alexander Ovechkin, Joe Thornton, Evgeni Malkin och Patrick Kane – det vill säga en kvintett Hart Trophy-vinnare som är så gjutna i Hall of Fame som man kan bli.
Han är en stor och stark center med mjuka händer, inte helt olikt till exempel gårdagens listetta Evgeni Malkin.
Trots det så saknas wow-faktorn.
Förstå mig rätt nu, Staal är en fantastiskt bra spelare som nog aldrig fått den uppmärksamhet han förtjänat. En stor del av det är så klart på grund av att han tillbringade sina bästa år i Carolina.
Jag tror dock att en bidragande orsak också kan vara att han inte är överdrivet spektakulär i sitt målskytte. Staal är extremt smart och riktig duktig på att nosa sig till öppna ytor och lösa puckar, där han kan använda sin goda teknik och kraftfulla storlek för att lyfta in puckar.
Det är vägvinnande, men kanske inte sådant som får dig att resa dig ur soffan.
4 – Corey Perry
Hart Trophy är som regel förbehållet de riktigt stora spelarna, som allt som oftast också är riktigt spektakulära. Corey Perry är inte en av dem.
Perry har absolut haft en strålande karriär och har vunnit på varje nivå han lirat. När han var på toppen av sin förmåga gjorde han det han gjorde bäst (skyffla in puckar från nära håll och reta gallfeber på motståndare) bättre än någon annan spelare i världen.
Men spektakulär var han verkligen inte.
Jag upprepar mig en aning från Heatley nu, men hand upp den som kan presentera några stycken wow-highlights från 2011 års Hart-vinnare. Oavsett hur man graderar de highlights han åstadkommit är han inte jämförbar med herrarna som vann närmast innan och efter honom (Malkin, Crosby, Ovechkin och Henrik Sedin).
Här känner jag också att jag har lite mer på kött på benen eftersom jag sett honom live ett tresiffrigt antal gånger under mina år i Anaheim (även om det var efter hans absoluta prime). Jag kan till exempel jämföra med hans radarpartner Ryan Getzlaf som många gånger fått mig att skaka på huvudet åt hans makalösa talang.
3 – Dany Heatley
Dany Heatley är tillsammans med Steven Stamkos, Ilya Kovalchuck och Alexander Ovechkin den enda med två 50-målssäsonger under lönetakseran (kanske på sin plats att nämna Ovechkin har totalt åtta).
Under de fem första säsongerna efter lockouten gjorde bara Ovechkin och Kovalchuk fler mål än Heatley, som var en riktig offensiv storstjärna i ligan.
Karln hade ett riktigt bra handledsskott och en blodhunds näsa för att hitta rätt ytor framför mål, men hand upp den som kan skicka mig ett tappa hakan-mål från Dany Heatley.
2 – Nicklas Lidström
När jag sätter Lidas här menar jag inte att förringa hans prestation, men problemet med hans storhet (ur den här aspekten) var att den låg i att vara felfri. Han var helt enkelt en mästare på att verka i det tysta, och det rimmar ju inte klockrent med att vara spektakulär.
Även hans offensiva produktion hade en ton av perfektionism över, kliniska förstapass eller väl avvägda skott för styrningar eller sargreturer.. Effektiva, men inte alltför ofta med den där riktiga wow-effekten.
Han har så klart några fina höjdpunkter, men ställer man honom i relation till den enda backen som med säkerhet kan placeras före honom i hockeyhistorien (Bobby Orr) eller den bästa svenska backen sedan honom (Erik Karlsson) så hade han kanske inte den där spektakulära sidan som dessa herrarna hade.
Dock värt att kika lite på hans defensiva highlights. Väldigt njutbara. Till exempel den här:
1 – Wayne Gretzky
Det måste sägas: För att vara den bästa spelaren någonsin så är Gretzkys highlightpaket inte överdrivet imponerande. Jämför med till exempel Mario Lemieux som är hyfsat samtida, och det är natt och dag. Ta även en sådan som Bobby Orr, en av få som kan nämnas i samma andetag som Gretzky, och jag tycker inte att han står ut på samma sätt som honom heller.
Den uppenbara slutsatsen här är väl att det inte var Gretzkys grej att dribbla bort folk en mot en utan att i stället att använda sina lagkompisar så smart som möjligt. Han har några riktigt fina assist, men för någon som har fler sådana än någon annan spelare har poäng totalt kanske man hade kunnat väntat sig ytterligare några fler också.
Å andra sidan kan man vända på det och säga att frånvaron av riktigt spektakulära egenskaper gör alla hans framgångar ännu mer imponerande. Hans intelligens på isen var verkligen sanslös.
Synd bara att jag inte är smart nog att uppskatta den.
***
Låt oss avsluta lite positivt också. Har är några andra atleter som verkligen kan slita in mig i timmar av youtubande.
*Ronaldinho – kommentar överflödig.
*J-O Waldner – här också.
*Thierry Henry – den elegantaste fotbollsspelaren någonsin.
*Roger Federer – den elegantaste idrottaren någonsin.
*Steven Gerrard – förföriskt bollträff från distans, hjärta (och jag älskar brittiska kommentatorer, det förhöjer upplevelsen).
*LeBron James – Ge mig den kombination av fysiskt superhjältemässiga verktyg och en av idrottsvärldens skarpaste hjärnor, och jacka det rakt in i mina vener.
*Mike Tyson – som en skräckfilm.
*Haftor Julius Bjørnsson – världens overkligaste människa.
*Mateusz Kieliszkowski – den enda som är nära Haftor .
*Tyson Fury – världens just nu mest fascinerande idrottsman.
*John Stockton – älskar pass först-mentalitet, även i andra sporter än hockey.
*Hakeem Olajuwon – drömmig.
***
Det var det, hoppas ni hade en storartad påskhelg. Må gott och sköt om er därute!
***
Intressant?! Värd en kokt med bröd – för en månads läsning? Swisha till 123 529 7163.
