Det finns en del mer eller mindre djuplodande forskning, kanske framförallt inom fotboll men även lite grann inom hockey, som påvisar att det i det stora hela inte ger någon effekt att sparka en tränare. Att om man ställer alla fall bredvid varandra så kommer det positiva utfallet av ett tränarskifte i motgång inte att vara i majoritet.
Men man kanske inte ska lita på forskning?
Baserat på den här säsongen i Hockeyallsvenskan skulle resultatet av en sådan analys nämligen vara, sparka! SPARKA! SPARKA OMEDELBUMS!
För medan resultatet av ledarförändringar i SHL (tänk Brynäs, tänk Rögle) än så länge varit ganska ljumt är det som skett i Hockeyallsvenskan snudd på sensationellt.
Leksand såg ut som de överraskande nog gjort ur portarna sina två senaste Hockeyallsvenska sejourer. Loja, trötta, desorienterade och förlorande.
Markus Åkerblom fick bära hundhuvudet. Leif Carlsson tog över. Dalkarlarna har sett ut som det svårbemästrade topplag man ska vara sedan dess och ligger med i seriens absoluta toppskikt.
Södertälje gjorde sig av med Mats Waltin och installerade doldisen Ulf Lundberg på hans plats.
Efter att ha varit totalt sämst i lite drygt en säsong har Södertälje genomgått en remarkabel förvandling under Lundbergs ledning. Knappast från strykgäng till champagnelirande gladhockeyknektar, men från livrädda surputtar till ett gäng som vågar tro på sig själva och faktiskt visar upp spelglädje. SSK har poängmässigt gått från att ha varit sämst till att vara bäst.
Så här i backspegeln framstår schackdraget att sparka Mats Waltin och ta in en för allmänheten synnerligen okänd Jesus som det bästa Södertäljes ledning gjort sedan Lüther var ung.
BIK Karlskoga kom snett in i säsongen och lyckades inte vända den nedåtgående trenden ens genom att sparka floppande importer. Till sist fanns ingen annan utväg än att göra sig av med trotjänarna Tobias Thermell och Kristofer Näslund.
Nu ska man kanske inte ropa hej riktigt än. Det har gått alldeles för kort tid. Men sedan Niklas Czarnecki och Daniel Wessner tog över på tränarbänken har laget två raka segrar och plötsligt häng på resten av lagen ovanför strecket.
Alla fall är naturligtvis unika på sitt sätt. Där det var en no-brainer att skicka Mats Walltin som kört fast fullständigt i Södertälje var valet att friställa trotjänaren Tobias Thermell i Karlskoga förmodligen inte alls lika lätt. De usla resultaten till trots.
Och till syvende och sist är väl de här tre fallen i ett slag för sig, inget som egentligen är representativt för helhetsbilden.
Men en sådan monumental utväxling på att sparka tränare har väl knappast skådats någon tidigare säsong? Årets utveckling i Hockeyallsvenskan säger naturligtvis JA, det är givet att man ska kicka chefen i båset när det grinar emot.
Det väcker nya frågor. Borde Troja/Ljungby sparka Pelle Svensson? Borde Västervik göra sig av med Roger Forsberg?
Svaret borde sett till den här texten vara ja, men jag är paradoxalt nog helt klar över att det är nej.
I slutändan litar jag trots allt på forskningen.
I det stora hela tror jag inte på den enkla vägen att bara sparka en tränare.
Men ibland kan det vara helt rätt. Vilket årets upplaga av Hockeyallsvenskan tydligt har visat.
