Jenni Hiirikoski är en spelare med blytunga krav på sina axlar. Utsedd till olympiska spelens bästa back i Sotji, värvad som ersättare till ikonen Emma Eliasson, kapten och poängligavinnare – som back. Hon är sannolikt den viktigaste kuggen i laget som ska vinna SM-guld och hittills i finalen har hon varit… ja, det finns inget annat ord än kass. Sett till kompetens och förväntningar är det omöjligt att beskriva situationen på något annat sätt.
I den första matchen var hon seg i både beslut och aktioner, transporterade istället för att leverera, blev ofta fastcheckad, bjöd på kontringar. Hennes lagkamrater var inte bättre. I match två, nere i Linköping, blev hon söndertacklad och tvingades kliva av.
Till match tre var hon tillbaka. Hon brann – som hon brann.
Det märktes redan från början att skridskoåkning och intensitet fanns där, att lagspelet var spetsigare, och när Melinda Olsson stötte in ledningsmålet framför mål var det ett skolboksexempel på något som Luleå knappt lyckats med i de första sex perioderna: Att göra livet surt för fantastiska Evelina Suonpää i Linköpingsmålet. Hemmalaget kvitterade förvisso, en spelvändning och ett tveksamt hemjobb, men sen var det dags för Hiirikoski att kliva in i handlingen ordentligt.
Hon vände hemåt i numerärt överläge för att hämta fart, såg att två motståndarforwards bytte, bågade snabbt upp och klev in i offensiv zon. En snabb vickning lurade backen som fanns kvar och sedan smekte hon in 2-1 i krysset.
Även om spelet var bättre var det fortsatt ett skakat Luleå/MSSK. Efter Hiirikoskis mål var det som att alla nervknutar släppte. Laget spelade ut, dominerade de flesta områden av isen och tryckte ner Linköping i försvarszonen. Till slut gjorde Emma Nordin mål, assisterad av Michelle Karvinen, och om ni undrar varför jag skriver såna självklarheter så ska jag berätta det.
Luleå/MSSKs fem största offensiva stjärnor – Michelle Karvinen, Emma Nordin, Nora Tuulus, Jenni Hiirikoski och Ronja Savolainen – gjorde tillsammans 97 mål och 260 poäng under grundserien, ett snitt på 7.2 poäng per match.
Inför den tredje finalen hade de stått för totalt två assist på två matcher.
Det är naturligtvis för dåligt. Det är de här fem stjärnorna som ska leda Luleå/MSSK och så länge de inte gör det kommer man att få problem. Om de kommit igång nu? Då är det Linköping som kommer att få bekymmer. Mästarna ser ut att ha vaknat – och det vore konstigt om inte Linköpingsspelarna börjar minnas finalförluster från tidigare år.
Det förändrar inte den grundläggande situationen. Luleå/MSSK måste fortfarande vinna samtliga matcher, allt, rubbet.
Det är förvisso mindre svårt att göra det på hemmaplan, med en stor och högljudd publik i ryggen. Det betyder inte att det är lätt. Man klarade första målet, att ta matchserien hem till Luleå igen, men det krävs fortfarande ett smärre mirakel för att ta det där SM-guldet som vi alla har förväntat oss. Faran är långt ifrån över – det räcker med en ogin domare, en stormatch till av Suonpää eller två skymda skott från Sidney Morin för att Linköping ska få fira. Marginalerna är försvinnande små och bara för att Luleå hittade sitt spel i den här matchen finns inga garantier för att Linköping spelat ut alla sina kort.
Den här finalserien har alla möjligheter att bli en klassiker. Det är grinigt, småfult och oerhört laddat – jag hoppas bara att vi har mycket hockey kvar av den.
