Jack Connolly har pucken bakom mål. Han letar, letar – och hittar en lucka mellan motståndarbackens klubba och skridsko. Han missar den nästan, men pucken letar sig ändå fram till Emil Larsson. Stolpe. Nät. Klart. Luleå Hockey har hittat ett sätt att klamra sig fast i ännu en match.
Att det blev förlust i övertid må vara hänt. Emil Larsson gjorde mål igen, han börjar hitta rätt nu och ser allt oftare ut som det där hotet han var under i stort sett hela fjolårssäsongen. Trots att försvarsspelet – framför allt det på offensiv planhalva – såg otajmat och lite lojt ut fick Luleå en poäng med sig från fjolårsmästarna. Det tyder på någon slags inneboende styrka, någon slags energi, som i grund och botten är helt ologisk.
Det borde inte ha gått så här bra.
Oktober har varit en drömmånad för Luleå Hockey, men hade lika gärna kunnat bli en mardröm. Fram till Växjömatchen hade laget bara förlorat en enda match sedan månadsskiftet, mot Frölunda med uddamålet. Laget har tagit 14 av 18 möjliga poäng och vunnit de flesta av de matcherna övertygande. Vi ska också komma ihåg att truppen saknat många och oerhört tongivande spelare hela tiden vilket inte direkt förminskar prestationen.
Vad är hemligheten? Varför flyger Luleåhumlan trots allt – genom snöstorm, hagel och drivis.
Till viss del tror jag det handlar om psykologi. Ett lag som saknar tongivande spelare kan ha lättare att sluta sig samman, att hetsa varandra, att inte slarva med de detaljer som är så viktiga i dagens hockey. När skicklighet, målskytte och fart sitter på läktaren med kryckorna i vänsternäven får arbetsmoral, energi och passion större utrymme på isen.
Vi ska också komma ihåg att Thomas ”Bulan” Berglunds hockey är den som lutar sig mot de senare värdena snarare än de förra. Vi vet av erfarenhet att det kanske inte är Niklas Olausson – och Gud ska veta att han har andra verktyg som naturligtvis är välkomna i laget – som utför de taktiska detaljerna i ”Bulans” forechecking på det mest stringenta sättet. När folk saknas är det nog, misstänker jag, enklare för tränarna att få de som finns kvar att underkasta sig det hårda arbete som krävs för att vinna alla hockeymatcher i den här serien.
Det finns naturligtvis utmaningar ändå. Luleå Hockeys spelare nöts av att gå på kort manskap, och hur länge de orkar återstår att se. Det är två matcher kvar – Mora och Timrå, på pappret bekvämt motstånd – av oktobers SHL-schema och Luleå har en fantastisk möjlighet att avsluta den på bästa sätt. Laget kan vara med i toppstriden med en fjärdedel av matcherna spelade och mer än så hade inte ens gamle supporterlegendaren Staffan Derby kunnat hoppas på.
Det här börjar se bra ut – och Luleå saknar fortfarande en förstakedja.
Till sist: Ni såg väl Noel Gunlers lilla konststycke i sista perioden? Han var inte lika framträdande som sist – men oj vad mycket hockey det finns i den där lilla kroppen.
