Välkomna till Löntas Lördagslista. Här rankar jag de tio mest oviktiga sakerna jag vill berätta om för er – från faktiskt relevans till total oväsentlighet.
Häng med och se om du orkar ta dig hela vägen ner.
10 – Predators mot slutspel
Vi har Nashville mot New York Rangers i lördagens NHL-studio, 18.30 är det som gäller.
Predators är ett av säsongsupptaktens intressantaste lag. Efter ett par år som poppig favorit så kändes det som de tog ett steg tillbaka ifjol, men så har de sannerligen inte börjat säsongen.
Trots att de till slut föll i sudden mot Calgary i torsdags (anar att ni kan ha sett Matt Tkachuks suddenavgörande flimra förbi flödet) så lämnade de då isen som delad tvåa i hela den västra konferensen.
Det är tidigt, men poäng är viktiga – och det finns mer än vinsterna än glädjas åt, om man sympatiserar med det skrikgula gänget från countryns förlovade land.
Kanske viktigast av allt: en powerplayprocent på 18,4. Det är inte mycket att hurra över, men det är ack så mycket bättre än de de sorgliga 12,9 de klockade in på ifjol (följt av ett slutspel utan ett enad powerplaymål).
Boxplay kan bli bättre, men de driver skottförsök och målchanser i fem mot fem på ett bra sätt.
Lagkapten Roman Josi verkar också ha hittat en växel till. Hin håle vet om det beror på att PK Subban är borta och han oundvikligen får mer ansvar, att han är lättad över sitt nya kontrakt eller vad det nu kan tänkas vara: 29 år verkar Roman Josi vara bättre än någonsin.
Han har inte varit på den nivån tidigare men Josi ser såhär långt ut att kunna göra en Norris-mässig säsong.
Överlag verkar Predators vara tillbaka på rätt spår.
Varning för Smilodon utfärdad.
9 – Järnkrok
13 matcher matcher in på säsongen är Nashvilles poängbäste svensk Calle Karl Åke Järnkrok från Gästrikland. Han har haft en strålande inledning på säsongen. Efter att ha lastat in två laseravslut i klykan (i boxplay!) mot Calgary i torsdags så står han nu på 5+6 efter elva matcher.
Det finns en grad av medstuds i det här, men den kommer mycket lägligt för Järnkrok som klivit fram medan Filip Forsberg och Matt Duchene, lagets två bästa (?) forwards, varit skadade.
Vad som också är viktigt att påpeka är att Forsbergs och Duchenes återkomst absolut kommer ha inverkan på Järnkroks powerplaytid – vi är inte ens en sjättedel in på säsongen och han har redan spelat över 20 minuter där, att jämföra med totalt 73 minuter ifjol, 46 året innan 66 året innan det – men däremot nödvändigtvis inte i fem mot fem.
Predators ambition är att spela Forsberg med Matt Duchene och Mikael Granlund, och det gör att Järnkrok alltjämt kan fortsätta i masens gamla roll på vänsterkanten med Viktor Arvidsson och Ryan Johansen, där han såhär långt haft stor framgång.
Järnkroks mångsidighet passar fint bredvid en duo med så tydliga preferenser som Johansen (som gillar pass lika mycket som klåfingrig gränssmugglare) och Arvidsson (som gillar skott lika mycket som en vintersvulten älgtjur).
Ska bli spännande att se var säsongen tar vägen för honom.
10 – Predators mot slutspel
Vi har Nashville mot New York Rangers i lördagens NHL-studio, 18.30 är det som gäller.
Predators är ett av säsongsupptaktens intressantaste lag. Efter ett par år som poppig favorit så kändes det som de tog ett steg tillbaka ifjol, men så har de sannerligen inte börjat säsongen.
Trots att de till slut föll i sudden mot Calgary i torsdags (anar att ni kan ha sett Matt Tkachuks suddenavgörande flimra förbi flödet) så lämnade de då isen som delad tvåa i hela den västra konferensen.
Det är tidigt, men poäng är viktiga – och det finns mer än vinsterna än glädjas åt, om man sympatiserar med det skrikgula gänget från countryns förlovade land.
Kanske viktigast av allt: en powerplayprocent på 18,4. Det är inte mycket att hurra över, men det är ack så mycket bättre än de de sorgliga 12,9 de klockade in på ifjol (följt av ett slutspel utan ett enad powerplaymål).
Boxplay kan bli bättre, men de driver skottförsök och målchanser i fem mot fem på ett bra sätt.
Lagkapten Roman Josi verkar också ha hittat en växel till. Hin håle vet om det beror på att PK Subban är borta och han oundvikligen får mer ansvar, att han är lättad över sitt nya kontrakt eller vad det nu kan tänkas vara: 29 år verkar Roman Josi vara bättre än någonsin.
Han har inte varit på den nivån tidigare men Josi ser såhär långt ut att kunna göra en Norris-mässig säsong.
Överlag verkar Predators vara tillbaka på rätt spår.
Varning för Smilodon utfärdad.
9 – Järnkrok
13 matcher matcher in på säsongen är Nashvilles poängbäste svensk Calle Karl Åke Järnkrok från Gästrikland. Han har haft en strålande inledning på säsongen. Efter att ha lastat in två laseravslut i klykan (i boxplay!) mot Calgary i torsdags så står han nu på 5+6 efter elva matcher.
Det finns en grad av medstuds i det här, men den kommer mycket lägligt för Järnkrok som klivit fram medan Filip Forsberg och Matt Duchene, lagets två bästa (?) forwards, varit skadade.
Vad som också är viktigt att påpeka är att Forsbergs och Duchenes återkomst absolut kommer ha inverkan på Järnkroks powerplaytid – vi är inte ens en sjättedel in på säsongen och han har redan spelat över 20 minuter där, att jämföra med totalt 73 minuter ifjol, 46 året innan 66 året innan det – men däremot nödvändigtvis inte i fem mot fem.
Predators ambition är att spela Forsberg med Matt Duchene och Mikael Granlund, och det gör att Järnkrok alltjämt kan fortsätta i masens gamla roll på vänsterkanten med Viktor Arvidsson och Ryan Johansen, där han såhär långt haft stor framgång.
Järnkroks mångsidighet passar fint bredvid en duo med så tydliga preferenser som Johansen (som gillar pass lika mycket som klåfingrig gränssmugglare) och Arvidsson (som gillar skott lika mycket som en vintersvulten älgtjur).
Ska bli spännande att se var säsongen tar vägen för honom.
Mångsidige Järnkrok går bra i Nashville. Bild: Bildbyrån
8 – Rinne vs Lundqvist
Pekka Rinne är på en höft ett halvår yngre än Henrik Lundqvist. Här är deras räddningsprocent ställda mot varandra de senaste åren.
Pekka Rinne är på en höft ett halvår yngre än Henrik Lundqvist. Här är deras räddningsprocent ställda mot varandra de senaste åren.
2016-17: 91,0 vs 91,8
2017-18: 91,5 vs 92,7
2018-19: 90,7 vs 91,8
2019-20: 90,6 vs 93,7
Rinnes siffra är de sistnämda, och alltså bättre samtliga de tre säsongerna och med marginal såhär långt den här hösten.
Pekka hjälps så klart av att ha ett bättre lag framför sig men det är kanske inte heller hela sanningen. Enligt naturalstattricks modell som bedömer svårighetsgraden på avsluten ska Henrik Lundqvist ha släppt in 450 mål på de skott han fått på sig de senaste tre säsongerna – men han har de facto släppt in 480.
Rinne ska i sin tur ha släppt in 404, men står i verkligheten på 408 och har dessutom spelat fyra matcher fler under sagda tidsspann.
Ta räddningsprocent för vad det är, ta naturalstattricksmodell för vad den är, ta skillnaden med lagen för vad den är – jag tror ändå det blir svårt att komma till någon annan slutsats än att Pekka Rinne de facto har varit bättre än Henrik Lundqvist de senaste åren.
Vad kan det bero på?
Man kan argumentera att Rinne haft lite mindre slitage under karriären med en blygsam seniorkarriär innan flytten över Atlanten – Lundqvist spelade 214 grundserie- och slutspelsmatcher för Frölunda kontra de totalt 25 Rinne står noterad för med Kärpät i Liiga
PAUS I RESONEMANG:
Pekka Rinne, NHL:s fjärde mest värdefulla spelare 2011 och fyrfaldig Vezina-finalist (varav en faktiskt seger av sagda pris) flyttade alltså till NHL hösten han skulle fylla 23 och hann dessförinnan göra tre seniorsäsonger för Kärpät. På dessa står han alltså noterad för 1, 14 och 10 matcher.
Det är helt sjukt. Sjukt är vad det är.
ÅTER TILL RESONEMANG.
O andra sidan har de varit i Nordamerika lika länge (och jag tror inte Rinnes tid i AHL var skonsammare, snarare tvärtom). Henke spelade mer slutspelshockey under sin peak men det har Rinne försökt ta igen på senare år.
Dessutom har vi det uppenbara faktumet att Rinne är mycket mer människa – har är noterad som en decimeter längre och 15 kilo tyngre – och Lundqvist borde i princip vara fräschare.
Rinne hjälps säkert av att vara mindre reflexberoende än den djupt spelande och som sagt mindre Lundqvist, men är det hela sanningen? Jag vet inte, men det hela fascinerar mig.
7 – Kronprinsarna
På tal om Lundqvist så tror jag nog vi törs påstå att den svenska målvaktstronen numer inte längre Kungen – däremot är det oklart vem som har starkast skäl att åberopa tillträde till den.
Robin Lehner var Vezina-finalist ifjol, men Jacob Markström slet som ett vilddjur under hela 60 matcher i ett defensivt svagare Vancouver ifjol och hans säsong ska inte underskattas.
Båda har också börjat den här säsongen bra. Lehner har bara fått sex starter men levererat underliggande siffror av absolut toppklass i ligan, medan Markström tvingats gå igenom en tuff situation vid sidan av isen men kommit tillbaka och levererat bra spel (medan jag skriver detta så pågår Vancouver–Anaheim och Markström har stått för flera spektakulära räddningar).
Lehner sitter i förarsätet just nu, men jag tror att det här kan bli ett tajtare race än många väntar sig i vinter.
Det ska bli mycket intressant att följa.
Rinnes siffra är de sistnämda, och alltså bättre samtliga de tre säsongerna och med marginal såhär långt den här hösten.
Pekka hjälps så klart av att ha ett bättre lag framför sig men det är kanske inte heller hela sanningen. Enligt naturalstattricks modell som bedömer svårighetsgraden på avsluten ska Henrik Lundqvist ha släppt in 450 mål på de skott han fått på sig de senaste tre säsongerna – men han har de facto släppt in 480.
Rinne ska i sin tur ha släppt in 404, men står i verkligheten på 408 och har dessutom spelat fyra matcher fler under sagda tidsspann.
Ta räddningsprocent för vad det är, ta naturalstattricksmodell för vad den är, ta skillnaden med lagen för vad den är – jag tror ändå det blir svårt att komma till någon annan slutsats än att Pekka Rinne de facto har varit bättre än Henrik Lundqvist de senaste åren.
Vad kan det bero på?
Man kan argumentera att Rinne haft lite mindre slitage under karriären med en blygsam seniorkarriär innan flytten över Atlanten – Lundqvist spelade 214 grundserie- och slutspelsmatcher för Frölunda kontra de totalt 25 Rinne står noterad för med Kärpät i Liiga
PAUS I RESONEMANG:
Pekka Rinne, NHL:s fjärde mest värdefulla spelare 2011 och fyrfaldig Vezina-finalist (varav en faktiskt seger av sagda pris) flyttade alltså till NHL hösten han skulle fylla 23 och hann dessförinnan göra tre seniorsäsonger för Kärpät. På dessa står han alltså noterad för 1, 14 och 10 matcher.
Det är helt sjukt. Sjukt är vad det är.
ÅTER TILL RESONEMANG.
O andra sidan har de varit i Nordamerika lika länge (och jag tror inte Rinnes tid i AHL var skonsammare, snarare tvärtom). Henke spelade mer slutspelshockey under sin peak men det har Rinne försökt ta igen på senare år.
Dessutom har vi det uppenbara faktumet att Rinne är mycket mer människa – har är noterad som en decimeter längre och 15 kilo tyngre – och Lundqvist borde i princip vara fräschare.
Rinne hjälps säkert av att vara mindre reflexberoende än den djupt spelande och som sagt mindre Lundqvist, men är det hela sanningen? Jag vet inte, men det hela fascinerar mig.
7 – Kronprinsarna
På tal om Lundqvist så tror jag nog vi törs påstå att den svenska målvaktstronen numer inte längre Kungen – däremot är det oklart vem som har starkast skäl att åberopa tillträde till den.
Robin Lehner var Vezina-finalist ifjol, men Jacob Markström slet som ett vilddjur under hela 60 matcher i ett defensivt svagare Vancouver ifjol och hans säsong ska inte underskattas.
Båda har också börjat den här säsongen bra. Lehner har bara fått sex starter men levererat underliggande siffror av absolut toppklass i ligan, medan Markström tvingats gå igenom en tuff situation vid sidan av isen men kommit tillbaka och levererat bra spel (medan jag skriver detta så pågår Vancouver–Anaheim och Markström har stått för flera spektakulära räddningar).
Lehner sitter i förarsätet just nu, men jag tror att det här kan bli ett tajtare race än många väntar sig i vinter.
Det ska bli mycket intressant att följa.
Robin Lehner, närmast att ta över den svenska målvkatstronen i NHL? Bild: Bildbyrån
6 – Än lever gamlingarna
Okej, jag hann inte klart innan Vancouver-Anaheims tog slut. Ducks vann med 2–1 efter sudden, och Markström chansade med en tjurrusning som Ryan Getzlaf straffade med en lång backhanddragning. Getzlaf sjunde mål och tionde poäng på 15 matcher.
Jag är svag för gamlingar som levererar och Getzlaf är en sådan, med NHL-mått mätt, vid 34.
Jämngamle trion Alexander Ovechkin, Patrice Bergeron och Brent Burns, samt 36-åringen Mark Giordano är alla bland de främsta på sina respektive positioner. I mål ser ovan nämnde Rinne samt 35-årige Marc-Andre Fleury ut som tidiga Vezina-kandidater.
Än finns det plats för några rutinerade rävar i denna numer valpiga liga.
5 – Globen-matcherna – mycket mer än ett spektakel
En sista uppdatering inför Globen-matcherna nästa helg: kikat Buffalo mot Washington ikväll och det var en sorglig uppvisning i tveksamt försvarsspel. Stackars Linus Ullmark fick kröka ryggan fyra gånger på de första sju skotten han fick på sig efter: ett friläge, ett fyra mot ett-läge (?!) och två passningar rakt igenom boxen till nakna gubbar på bortre. 6–1 blev slutresultatet.
Ojvoj.
Sabres har börjat säsongen men i och med den torsken så har de bara vunnit en av sina fyra senaste matcher (de möter Islanders i natt innan flyget går mot Sveadala). Tampa har i sin tur varit upp och ner hela säsongen, och inte alls sett ut som samma dominanta (grundserie)lag som de var ifjol och är i skrivande stund sexa i sin division.
Det är med andra två lag med mycket att bevisa, och viktiga poäng står på spel.
4 – Buffeltrion
De är knappast trion som får rubrikerna, men Buffalos buffliga (sorry) gnuggarlina med Zemgus Girgensons, Kyle Okposo och Gotlands stolthet Johan Larsson har gjort en riktig solid inledning på säsongen.
Trots att de startat mer än dubbelt så många byten i egen zon som i anfallszon så har de över 60 procent av målchanserna och över 57 procent av skottförsöken när de är på isen – utan någon ur denna trio på isen ligger Sabres på runt 47 procent i båda kategorierna.
De har ännu inte riktigt haft utdelning offensivt och saknar kanske spetsen för att tillfullo förvalta ett territoriellt övertag, men fortsätter de spela såhär så kan de vara ett riktigt ess i rockärmen för Sabres i jakten på en skrällartad slutspelsplats.
Når de dit unnar man verkligen Johan Larsson det – det vore hans första slutspel efter sju år i klubben och han har krigat på i en hundroll i Sabres under några riktiga hundår för klubben.
6 – Än lever gamlingarna
Okej, jag hann inte klart innan Vancouver-Anaheims tog slut. Ducks vann med 2–1 efter sudden, och Markström chansade med en tjurrusning som Ryan Getzlaf straffade med en lång backhanddragning. Getzlaf sjunde mål och tionde poäng på 15 matcher.
Jag är svag för gamlingar som levererar och Getzlaf är en sådan, med NHL-mått mätt, vid 34.
Jämngamle trion Alexander Ovechkin, Patrice Bergeron och Brent Burns, samt 36-åringen Mark Giordano är alla bland de främsta på sina respektive positioner. I mål ser ovan nämnde Rinne samt 35-årige Marc-Andre Fleury ut som tidiga Vezina-kandidater.
Än finns det plats för några rutinerade rävar i denna numer valpiga liga.
5 – Globen-matcherna – mycket mer än ett spektakel
En sista uppdatering inför Globen-matcherna nästa helg: kikat Buffalo mot Washington ikväll och det var en sorglig uppvisning i tveksamt försvarsspel. Stackars Linus Ullmark fick kröka ryggan fyra gånger på de första sju skotten han fick på sig efter: ett friläge, ett fyra mot ett-läge (?!) och två passningar rakt igenom boxen till nakna gubbar på bortre. 6–1 blev slutresultatet.
Ojvoj.
Sabres har börjat säsongen men i och med den torsken så har de bara vunnit en av sina fyra senaste matcher (de möter Islanders i natt innan flyget går mot Sveadala). Tampa har i sin tur varit upp och ner hela säsongen, och inte alls sett ut som samma dominanta (grundserie)lag som de var ifjol och är i skrivande stund sexa i sin division.
Det är med andra två lag med mycket att bevisa, och viktiga poäng står på spel.
4 – Buffeltrion
De är knappast trion som får rubrikerna, men Buffalos buffliga (sorry) gnuggarlina med Zemgus Girgensons, Kyle Okposo och Gotlands stolthet Johan Larsson har gjort en riktig solid inledning på säsongen.
Trots att de startat mer än dubbelt så många byten i egen zon som i anfallszon så har de över 60 procent av målchanserna och över 57 procent av skottförsöken när de är på isen – utan någon ur denna trio på isen ligger Sabres på runt 47 procent i båda kategorierna.
De har ännu inte riktigt haft utdelning offensivt och saknar kanske spetsen för att tillfullo förvalta ett territoriellt övertag, men fortsätter de spela såhär så kan de vara ett riktigt ess i rockärmen för Sabres i jakten på en skrällartad slutspelsplats.
Når de dit unnar man verkligen Johan Larsson det – det vore hans första slutspel efter sju år i klubben och han har krigat på i en hundroll i Sabres under några riktiga hundår för klubben.
Zemgus Girgensons och Johan Larsson, två delar av Buffalos gnuggarlina. Bild: Bildbyrån
3 – Hedman-uppdatering
Victor Hedman klev av mot Rangers igår och det är så klart oroväckande, men rapporterna verkar hoppfulla gällande spel i Sverige.
Lightning har fortsatt med sin strategi att sprida ut istiden mellan sina backar, Hedman snittar 21.39 såhär långt, men han har chippat in 2+7 på (knappt) elva matcher. Hedman har spelat en hel del med nyförvärvet Kevin Shattenkirk i fem mot fem.
Det är två offensivt orienterade backar men jag tror det finns potential att de ändå kan komplettera varandra bra – Shattenkirks styrka ligger i mitt tycke mer i förstapasset medan Victor främsta offensiva spetskompetens är förmågan att fylla på i anfall tack vare sin kraftfulla skridskoåkning och förmåga att hitta öppen is att dra fördel av.
Räknar med en och annan spektakulär utflykt för ångloket (som Anton Strålman kallade honom) om han kommer till spel i Globen.
2 – In Russia, stupid shit will make you reminded
Den eminente Ryan S. Clark som bevakar Colorado för The Athletic tweetade ut följande Nikita Zadorov-citat, apropå den väldige backens monstertackling på Jayce Hawryluk:
”I think people know when I am on the Ice, you don’t do stupid shit. I hope so. I hope they know. And if not, I can remind them after”.
Den placerar vi i facket ”om Ivan Drago hade varit hockeyspelare och inte boxare”.
Matt Bartkowski, här i Bostontröjan. Bild: Bildbyrån
1 – Svängiga dängor
En sista not på Nashville-temat: en av mina favoritcountrydängor är ”Callin’ Baton Rouge” med Garth Brooks (Natalie Stovall gjorde en strålande version i The Voice också).
Detta är endast hockeyrelaterat på det sätt att jag minns att Matt Bartkowski hade den som målsång i Vancouver. Det ger mig dock en anledning att nämna några andra riktigt bra countrydängor.
Big River – The Highway Men
Steve Earle – Copperhead Road
Tom T. Hall – Faster horses
Alan Jackson – Freight Train
Kenny Rogers – The Gambler
Tacka mig sen!
1 – Svängiga dängor
En sista not på Nashville-temat: en av mina favoritcountrydängor är ”Callin’ Baton Rouge” med Garth Brooks (Natalie Stovall gjorde en strålande version i The Voice också).
Detta är endast hockeyrelaterat på det sätt att jag minns att Matt Bartkowski hade den som målsång i Vancouver. Det ger mig dock en anledning att nämna några andra riktigt bra countrydängor.
Big River – The Highway Men
Steve Earle – Copperhead Road
Tom T. Hall – Faster horses
Alan Jackson – Freight Train
Kenny Rogers – The Gambler
Tacka mig sen!
