Välkomna till Löntas Lördagslista. Här rankar jag de tio mest oviktiga sakerna jag vill berätta om för er – från faktiskt relevans till total oväsentlighet.
Häng med och se om du orkar ta dig hela vägen ner.
10 – Jag är tacksam för NHL Green
Ni som följt mig länge vet att jag tycker det är viktigt att vi tar hand om vår planet. Jag är alltjämt stolt över att vara involverad i en liga som tagit ställning för att minska utsläpp och sitt resurstärande, och tar officiell ställning genom NHL Green.
9 – Jag är tacksam för Oliver Kylingtons mod
Bill Peters har nu lämnat Calgary, och det har bekräftats att han uttryckt sig rasistiskt till Akim Aliu under deras gemensamma tid i Chicagos farmarlag. De senaste dagarna har satt ett stort fokus på Oliver Kylington, som den ende mörkhyade spelaren i Flames.
Efter att allt blev klart frågade jag Oliver om han ville prata om det här – jag tycker att det är viktigt att inte alltid förutsatta att folk ska vilja vara ambassadörer för frågor som rör deras minoritet.
När man pratar om ordet privilegium är det ett sådant en sån som jag har. Jag kan välja att stå upp i frågor gällande rasism, homofobi, sexism eller vad det nu må vara – men jag kan också välja att avstå dem när jag helt enkelt inte orkar eller vill.
Som del av en minoritet kan du inte välja att ”pausa”, dessa frågor finns där varje dag av ens liv. Jag tycker ändå att man ska ha samma rätt som alla andra att avstå att ta dem publikt.
Däremot har jag enorm respekt för dem som vill stå upp för det som är rätt, och Oliver pratade gärna om situationen kring Peters och rasism i hockey.
All heder.
Ett längre utdrag ur intervjun med honom kommer i NHL-studion ikväll som jag rekommenderar er att se, 18.30 börjar den.
8 – Jag är tacksam för utveckling
Peters och Mike Babcocks agerande har lett till en välbehövlig diskussion om hur ledarskap ska se ut. Samhället i stort och hockeyn specifikt behöver vara i ständig utveckling. Som någon klok människa sa: vi ska inte bli som våra föräldrar, vi ska bli bättre.
Med det menar jag inte att generationen innan oss var dåliga, jag menar bara att det är vårt ansvar att ta all kunskap de samlat ihop under en livstid och sedan addera allt vi lär oss under en livstid – och på så sätt ta mänskligheten utveckling framåt.
Det vi ser nu är att hockeyn får en rejäl omskakning gällande vad ledarskap ska vara.
Det behövs.
7 – Jag är tacksam för att Modos herrar har ett bra lag igen
Man behöver inte vara raketforskare för att lista ut att jag som 17-årig hockeynörd uppväxt i Ö-vik stod och jublade mig hes när Modo bärgade SM-guldet 2007. Det hjälps dock inte att känslor för ett specifikt lag trubbas av när man jobbar inom den här branschen.
Jag tror det bäst kan liknas vid fostras i ett lag och sedan som spelare byta till en konkurrerande klubb. Klart man vill att det ska gå bra för ens gamla gäng, men ens lojalitet är först och främst mot den nya klubben man representerar.
Så är det för mig också, framför allt under de jobb jag jobbade med SHL – man unnande alltid Modo framgång, men mitt största fokus var på att leverera intressant material för läsare/tittare och med tiden fick man ett mer avtrubbat förhållningssätt till klubben (och spelare) man sympatiserat med som ung.
I många fall blev det nästan omvänt – för att motbevisa diverse tvivlare var jag nog mindre generös mot Modo än andra lag i min bevakning.
Modo återfinns på en andraplats i den allsvenska tabellen. Foto: Bildbyrån.
Något som däremot aldrig suddats bort är kärleken till hemstaden. Tvärtom – jag har återvänt så ofta jag kunnat och aldrig missat en sommar hemma, även om jag har inte bott i Ö-vik permanent sedan studentsommaren och det har (skrämmande nog) hunnit bli över ett decennium sedan.
För varje år som går så inser jag mer och mer vilket fantastisk plats det var att växa upp på och hur tacksam jag är mot staden – och den vill jag verkligen allt väl.
Det för oss tillbaka till rubriken: det har legat något grått och likgiltigt över Nolaskogs de senaste vintrarna.
Proppen gick ur efter degraderingen och ett par år av bleka men inte usla allsvenska lag gjorde att folk liksom varken tyckte antingen eller. Det var bara tomt.
Den här upplagan är annorlunda, det är ett lag som tänder hopp. Jag var hemma en vecka efter Globen-matcherna och i det sidledsregnande novembermörkret så fanns det ändå lite ljus, lite optimism.
Folk tror, folk hoppas.
Huruvida det räcker till avancemang återstår att se. Hockeyns oförutsägbarhet är på många sätt dens största styrka.
Men hoppet finns, och det är det som krävs för att räta ut ryggen på skiftgångarna på ’brika, mattanterna hemma på Hållänget-skolan och varenda nolaskogsare däremellan.
Det är jag tacksam för.
6 – Jag är tacksam för Oilers dunderduo
Jag är tacksam för Connor McDavid och Leon Draisaitl. I allt det läckra som är NHL anno 2019-20 så är denna dynamiska duo det allra mest kittlande, dem som får mig att gång efter annan ratta in Edmontons matcher.
5 – Jag är tacksam för att smeknamnen (kanske) är på väg tillbaka
Artemi Panarin är NHL:s kanske hetaste spelare just nu (23 pinnar på senaste 14) och han är också innehavare av ett av NHL:s bättre smeknamn ”Bread”. Det är en kortform av ”Bread Man” som de inledningsvis körde i Chicago. Smeknamnet är ingen exceptionell uppvisning av kreativitet, utan kommer av att Panarins namn påminner om den populära restaurangkedjan Panera Bread.
Det är dock klart mycket roligare än ”Artsy” eller ”Paner” eller vad det annars hade blivit, och så som tiderna är nu skall minsta försök till finurlighet gällande smeknamn uppmuntras.
Kanske anar vi också en andra våg. Tillexempel så har Torontos Jake Muzzin myntat ”Minifridge” för Dmytro Timashov, helt enkelt för att den kortväxte men satte svensken är bygd som ett minikylskåp.
Kul!
En annan riktigt bra är ”Hockey Gaud” som Canucks tydligen kör för Adam Gaudette. Hans lagkompis Jake Virtanen är en uppsjö av smeknamn, och min favorit av dem är nog att den bonnastarka, rejäle BC-pojken kallas ”Big Country”. Jag har aldrig sett det förtydligat, men jag hoppas på att det är en anspelning på MMA-fajtern Roy ”Big Country” Nelson som hade en matchvikt på 117 kilo till sina 183 centimeter.
När Rasmus Andersson började etablera sig i Calgary myntade kapten Mark Giordano ”The Sheriff” på grund av hans självsäkra attityd. Den hatar man inte heller.
Dmytro "Minifridge" Timashov blev målskytt i nattens förlust mot Buffalo. Foto: Bildbyrån.
4 – Jag är tacksam för Erik Karlssons silly-buffé
Det är ledsamt att det inte funkade för Erik med ägarskapet i Ottawa, han skulle ju göra hela karriären där, men det dukade sannerligen upp en buffé av samtalsämnen för en enkel svensk NHL-murvel.
Via den första trade deadlinen (då alla trodde han skulle till Tampa) då han faktiskt blev kvar, via hela fjolåret då vi i princip från dag ett i San Jose spekulerade vilket lag han skulle skriva sitt stora UFA-kontrakt med, så har Karlssons framtid gett upphov till en uppsjö av material.
För om vi är ärliga: få saker är så kul att spekulera kring som silly-scenarion.
För att citera Timon är dock ”de glada dar’ vi haft tillsammans, utan tvekan slut” och Karlsson är nu uppsajnad i norra Kalifornien för återstoden (?) av sin karriär.
Det är också ett litet tomrum här, då det inte finns något likvärdigt att hålla på och gissa om nu. Den största svenska stjärnan som just nu går mot UFA-status är Robin Lehner, men efter hans spel ifjol och under inledningen av säsongen – kombinerat med att Corey Crawfords kontrakt går ut – så kan väl Chicago inte göra något annat än att sajna upp honom snarast möjligt?
För om inte kan jag tänka en uppsjö av lag som är intresserade. Till exempel…
3 – Jag är tacksam för svenskt hockeyhår
Vare sig det är de löjligt perfekta Gabriel Landeskog/Henrik Lundqvist/William Nylander/Oliver Ekman-Larsson-varianterna eller de vilda manerna som William Karlsson, Mika Zibanejad. Carl Hagelin och Erik Karlsson låter fladdra i vinden när de forsar fram på isen så är nivån på det svenska hockeyhåret just nu skyhög.
Sidonot: spelarfacket hade omröstning om detta ifjol och Karlsson vann, före Henke och Vilde Billy. Brent Burns kom oförklarligt in nog som fyra, framför William Nylander.
Detta är inte viktigt av någon som helst anledning, men det är kul så då kan man väl få vara tacksam för det?
Backkollegorna i San Jose med det schyssta svallet. Foto: Bildbyrån.
2 – Jag är tacksam för att San Joses bortamatcher
För kamerapositionen i tanken är den jobbigaste i ligan.
1 – Jag är tacksam för att Jacob Markström har bytt mask
Jag förstår vad han försökte göra men nej, den där hiskeliga skapelsen med öron på sidan som han hade ifjol var bara hemsk.
