Välkomna till Löntas Lördagslista. Här rankar jag de tio mest oviktiga sakerna jag vill berätta om för er – från faktiskt relevans till total oväsentlighet.
Häng med och se om du orkar ta dig hela vägen ner.
10 – Mindre är mer, när det gäller is
Läste en intervju med hockeyförbundets barn- och ungdomsansvarige Anders Wahlström på Expressen där han pratade om krympta isytor och färre antal spelare på isen i yngre åldrar.
Det här är ett förslag jag gillar skarpt. Utvecklingsmässigt ser jag tydliga fördelar: varje enskild spelare blir sannolikt mer involverad, och de tvingas vara mer kreativa och utveckla snabbare reaktionsförmåga då de sannolikt lättare hamnar i trängda situationer.
Fler närkampssituationer tror jag inte heller är av ondo.
Kanske ännu viktigare är fördelen att du kan få ut mer av varje timme istid (två eller till och med tre matcher samtidigt) vilket förhoppningsvis kan göra att det blir billigare för varje individ som spelar, om man är fler som delar på bördan för iskostnad.
Hockeyn måste jobba stenhårt för att inte bli en sport som bara är för dem som har möjlighet och vilja att strössla pengar på den, och det här kan vara ett steg i rätt riktning.
9 – Bures sjukaste säsong
Helgens NHL-studio är alltså Vancouver mot Washington, 18.00 slår vi upp portarna. Eder skribent bidrar i vanligt ordning med ett nostalgisegment – denna gång kommer det att handla om Pavel Bures första match i Vancouver. Det är en legendarisk tillställning som inte ens varit tv-sänd, vilket leder till att mytbildning om hur Pavel exploderade in i ligan bara har ökat.
Missa icke!
Det här lilla text-sjoket ska dock handla om Pavel Bures karriär i större drag, och framför allt hans peak. Liksom andra elektriska men halta talanger som Eric Lindros och Peter Forsberg så kommer det alltid finnas ett element av ”tänk om” med Pavel – hans karriär var över vid 31 och hans 24- och 27-åriga säsong (alla riktiga prime-år) spelade han bara 15 respektive 11 matcher.
Skador var alltså i högsta grad en begränsade faktor för en spelare som var en av sin eras absolut mest spektakulära. Ingen åkte skridskor som den ryske raketen, och du kan argumentera för att ingen gjorde mål som honom heller.
Bures mest imponerande säsonger var hans två första friska säsonger i Florida, då han gjorde 58 mål på 74 matcher 1999-00 följt av 59 på 82 2000-01. Båda säsongerna gav honom en seger i målligan och var mäktiga siffror i ett vakuum – sett till kontext var de löjligt bra.
1999-00 gjorde Bure 94 poäng – tvåan i interna poängligan var Ray Whitney med 71. Viktor Kozlov hade 70 och ingen annan Panthers-spelare var över 50.
Året efter gjorde Bure 92 poäng. Tvåa i den interna poängligan var Viktor Kozlov med 37 poäng.
37.
37!!!
Bure hade alltså 22 mål fler än vad någon annan spelare i laget hade poäng totalt sett. Det borde verkligen inte ens vara möjligt.
Det är en av de produktionsmässigt mest imponerande säsongerna i historien.
Anpassat till era är det den delat 13:e bäste målskyttesäsongen någonsin (delat med Howie Morenz och Gordie Howes bästa säsonger).
Tar man bort tre gamla stötar i Dit Clapper, Morenz och Cooney Weiland så återstår följande spelare med bättre era-anpassade målskytte-säsonger: Brett Hull, Alexander Ovechkin, Steven Stamkos, Mario Lemieux x 2, Phil Esposito x 2 och Wayne Gretzky x 2.
Hull hade passningsgeniet Adam Oates vid sin sida, Ovechkin hade Nicklas Bäckström och ett laddat Caps-lag, Gretzky var omgiven av en dynasti, Stamkos hade Martin St Louis och Lemieux hade Paul Coffey dena ena och Ron Francis och en prime-Jagr den andra.
Bure hade Viktor Kozlovs i 51 matcher. Därefter var den giftigaste poängproducenten i Panthers Marcus Nilson och hans 36 pinnar på 78 matcher.
Löjligt.
Pavel Bure under sin sista säsong med Canucks, år 1997. Foto: Bildbyrån.
8 – Wow-ögonblick (ej datorspelspelsrelaterat)
Bures första match är en rolig historia. Det var en annan tid då det inte fanns möjligheter att se spelare på samma sätt – folk visste inte vad de skulle vänta sig eftersom de inte fått se detaljerade youtube-montage och scoutingrapporter av sin nya utländska påläggskalv – och därför blev överraskningsmomenten så mycket större.
Nuförtiden är det svårt att få den där wow-effekten, men jag har några sådana ögonblick i mitt liv.
Ett var när jag stod mellan båsen i World Cup 2016 och Sverige mötte Team North America. När Connor McDavid susade förbi mig i full fart sitt första byte var jag helt hänförd – att se det på isnivå var en wow-effekt jag sent ska glömma.
Likaså minns jag de första gångerna jag såg Shea Weber och Alexander Ovechkin få på fullträffar live. Det blir en helt annan sak när man ser det med egna ögon, man greppar verkligen till fullo vilka våldsamma projektiler det är de skickar iväg.
En sista lokal variant: Kyle Cumiskeys första match med Modo (tror jag det var) när han flög förbi en Abbott-broder och avgjorde i sudden. Den då snabbaste spelare jag sett med egna ögon.
Jag antar att vad jag egentligen säger här är att hockey gör sig bäst live.
7 – Sveriges Bure
Förste svensk på listan över bästa era adjusted-säsong när det gäller målskytte: Markus Näslund. Hans 48 mål från 2002-03 rankas delad 70:e plats genom alla tider. Den är också med marginal den bästa blågula prestation enligt denna modell.
Så här ser den topplistan över svenska målskyttesäsonger ut anpassad efter era, när måltotalen justerats enligt hockey-references verktyg.
(När namn förekommer två gånger på samma siffra så har de två säsonger värda den totalen).
1 – Markus Näslund, 55
2 – Henrik Zetterberg, 48
3 – Mats Sundin, 47
4 – Markus Näslund, 46
5 – Markus Näslund/Mikael Renberg/Daniel Sedin, 45
8 – Daniel Alfredsson/William Karlsson, 44
10 – Daniel Alfredsson/Daniel Alfredsson, 43
12 – Håkan Loob/Mats Sundin/Mats Sundin, 42
15 – Markus Näslund/Markus Näslund, 41
Näslunds bästa säsong (alltså 48-målssäsong 2003-03) är med andra ord var sju eraanpassade mål mer än någon annan svensk (Zetterberg) – en bedrift som görs tydligare av att det finns 14 andra säsonger inom sju måls avstånd från Zetterbergs säsong.
Att Näslund kommer in på plats 1, 4 och (delad) 5 säger oss också en hel del om hur bra hans peak var.
Den här smidiga övergången till Näslund ger också mig ytterligare möjlighet att puffa för NHL-studion, för där kommer nämligen en rykande färsk intervju med (i mitt tycke) tidernas mest underskattade NHL-svensk.
Under säsongen 2002/03 var Näslund kapten i Vancouver. Foto: Bildbyrån.
6 – Rysslands (…) Bure
När vi ändå talar om denna NHL-studio så är det alltså Vancouver och Washington som gör upp, och pratar man om historiska målskyttebedrifter vore det synd och skam att inte nämna Alexander Ovechkin.
Hans 65 mål från 2007-08 är den erananpassat näst bästa målskyttesäsongen någonsin, efter Brett Hulls 86 mål 1990-91, och i eraanpassade mål är han redan fyra genom alla tider, bakom Gordie Howe, Jaromir Jagr och Wayne Gretzky.
Sjukast av allt: jag tror vid min själ att han kommer att vinna målligan igen.
Jag har berört det här ämnet för ett par veckor sen, men nu är vi mer än en fjärdedel in på säsongen och det är värt att återbesöka.
Inför fredagsomgången var Ovechkin en av fyra spelare på 15 mål, delad trea i målligan bakom Leon Draisaitl (16) och David Pastrnak (20).
Vad som är relevant att veta här är respektive spelares skottprocent.
David Pastrnak – 20 – 22,2
Leon Draisaitl – 16 – 21,6
Alexander Ovechkin – 15 – 13,4
Auston Matthews – 15 – 16,9
Brad Marchand – 15 – 26,3
Connor McDavid – 15 – 19,0
Ovechkin har med marginal den lägsta utdelning – utöver Matthews är det nästan löjligt hur stor skillnad det är.
13,4 är dock ungefär var han brukar ligga. Det intressanta är hur utdelningen sett ut. I powerplay, där han pangat in sju kassar, skjuter Ovechkin nu 21,88 vilket han aldrig tidigare gjort i karriären.
Högst sannolikt inte hållbart.
I fem mot fem skjuter däremot ingen av de här spelarna mer på mål eller har mer totala skottförsök per spelad minut av Ovechkin. Den ende av dem som har fler målchanser per spelad minut är Pastrnak (11,98 per timme mot Ovechkins 11,75).
Ovechkin skjuter såhär långt 8,45 – efter att tre gånger de fyra senaste säsongerna skjutit 11,69 eller högre i den spelformen.
Det möjliga orosmolnet här kan vara att 5v5 ställer högre krav på fysisk prestation och kvickhet för att komma i bra lägen – jämfört med powerplay – och att lägre effektivitet där då skulle vara ett tecken på att åldern börjar ta ut sin rätt.
Den domen tänker jag dock avvakta med att utfärda. Vad som gäller för vanliga dödliga går icke att applicera på denne man.
Vi får också se hur det utvecklar sig med övriga toppspelares utdelning. Det har hänt fem gånger de senaste två säsongerna att en spelare gjort 40 mål eller mer med en utdelning på över 19 procent (att jämföra med endast två gånger de föregående tolv säsongerna av lönetakseran).
Kanske har vi en trend där stjärnornas avslutarkapacitet helt enkelt har tagit mark på målvakterna – eller så trillar de här procenterna ner över tid, medan Ovechkin högst sannolikt tuffar på i det tempo han gör nu.
Hänger Ovechkin med hyfsat till slutet av den här säsongen så tror jag han tar hem målligan. Han har killerinstinkten och äregirigheten som krävs för att kriga hem en Rocket framför de här ynglingarna.
5 – Miller öppnar ögon
På temat Vancouver så har Canucks värvning av JT Miller verkligen fått mig att tänka över lagbyggen och när/hur man ska göra affärer.
När Jim Benning genomförde den här trejden gillade jag den inte alls. Canucks gav upp ett tredje- och försterundeval i ett läge där laget fortfarande känns under uppbyggnad.
Vidare är Miller i en ålder där han sannolikt peakar nu och redan har börjat att så smått gå utför när laget rimligen kan tänkas vara redo att utmana på allvar.
O andra sidan: vi har i flera år predikat att ”det säkra alternativet” egentligen bara är en långsam död i spelet (tänk bara hur synen på sarg ut som alternativ för backar har förändrats) och kan åtminstone inte lite av det appliceras på lagbygge också?
Jim Benning såg en ung stomme bra nog för att bygga en vinnare runt. Elias Pettersson är 21, Brock Boeser 22 och Bo Horvat 24. Det var i de här åldrarna Sidney Crosby, Evgeni Malkin, Jonathan Toews, Patrick Kane, Anze Kopitar och Drew Doughty vann sina första Stanley Cup-ringar.
Det var inte ett perfekt läge för Benning att trejda för Miller och han borde kunna ha tvingat ett lönetakspressat Tampa att släppa honom lite billigare, men o andra sidan har han passat in perfekt hos Canucks och varit en enormt stor del i att de faktiskt ser att aningen oväntat kunna greja slutspel (om man får överreagera på en kvarts säsong).
Kanske kommer han att ångra det, och värvningar av Michael Ferland och Tyler Myers. Vem vet?
Poängen är att jag i livet försöker leva efter devisen ”man ångrar aldrig något man gör, bara det man inte gör” och ingen spelare blir en stjärna utan att någonsin chansa lite.
Ibland kanske en GM också måste agera så?
4 – Markan är generös mot sin Brynäs-kompisar
I runda slängar en tiondel av alla mål Jacob Markström har släppt in den här säsongen (4 av 43) har kommit från andra Brynäs-profiler: 15 matcher in på säsongen har Markan redan krökt rygg för Calle Järnkrok, Jakob Silfverberg, Oskar Lindblom och Elias Lindholm.
Återstår att se om Nicklas Bäckström kan fortsätta den trenden i afton, förutsatt att Markström startar. Kanske har Travis Green anat trenden och låter sin arbetshäst till försteslips vila?
Markström har släppt in fyra mål från sina Brynäs-kompisar denna säsong. Foto: Bildbyrån.
3 – Montreals Bure?
Montreal har en uppsjö av lönetaksutrymme - i teorin tillräckligt för att ta ett dåligt kontrakt av en klubb och samtidigt plocka in en spelare som verkligen gör skillnad vid deadline.
I en Atlantic Division som ser oväntat öppen ut såhär långt så har Montreal faktiskt en chans att göra något den här säsongen, så kanske är det rätt läge att gå för det?
I min värld skulle Taylor Hall, med sin intensitet och sitt driv i spelet, passa perfekt in i Canadiens sätt att spela hockey.
Blir inte ett dugg förvånad om det är Montreal som landar honom vid deadline (kanske med ett bud förstärkt av en tillgång de fått in för att ta ett dyrt kontrakt på annat håll), om Devils bestämmer sig för att de är redo att skeppa honom.
2 – Columbus Ovechkin?
Ilya Kovalchuk sitter fast i frysboxen i LA. Det har inte alls funkat där och hans dyra kontrakt, i kombination med att LA bygger om och nu inte vill ge upp tillgångar för att bli av med honom, gör att jag har svårt att se att något lag skulle plocka honom.
Jag har dock försökt forcera fram ett sådant scenario i mitt huvud, enligt nedan.
Columbus har varit bleka i powerplay de senaste åren och den trenden har fortsatt denna säsong. De har redan hämtat in rutinerade coachen Paul MacLean för att hjälpa PP:et. Skulle en personalförändring kunna förbättra ytterligare?
Ilya Kovalchuck har inte glömt bort hur man skjuter en puck och jag tror att han skulle kunna ge Columbus powerplay en dimension som de inte har med nuvarande manskap.
Efter den 15:e februari så är Kovalchucks sista bonus utbetald, och då återstår bara 700 000 i faktiska kostnader för denna säsong och 4,25 miljoner nästa vinter.
Om LA tar halva lönen så blir det en inte alltför våldsam lönetaksträfff och inte så mycket faktiska pengar som det här skulle kosta. Hade det inte varit för det extra året som återstår av kontraktet hade jag kunnat övertygat mig själv om att det här vore en bra chansning för Blue Jackets, men nu går nog inte ens det.
Och det hela bygger på att Kovalchuk ska vilja göra det – han har en komplett no move-klausul och verkar trivas strålande i Kalifornien utanför isen.
Så ja, det här kommer inte hända. Varsågoda för den halvminuten av ditt liv som du aldrig får åter.
1 – Leftarnas Ovechkin?
Inslumringsmatch på söndagkväll: Florida mot Buffalo som börjar 23.00. Går ibland och funderar på om det finns någon leftare i världen som har en bättre direktslagga än Mike Hoffman, alltså den typen av skott som rightare alltid skjuter från vänstra cirkeln.
Varsågoda att diskutera.
