Välkomna till Löntas Lördagslista. Här rankar jag de tio mest oviktiga sakerna jag vill berätta om för er – från faktiskt relevant till total oväsentlighet.
Häng med och se om du orkar ta dig hela vägen ner.
10 – All styrka till Oskar
Vid det här laget har säkert de flesta av er läst den fruktansvärda nyheten att Oskar Lindblom har drabbats av cancerformen Ewings sarkom. Det här är en väldigt allvarlig cancerform och i nuläget handlar ingenting om Lindbloms karriär, bara att han ska ta sig igenom det här.
Baserat på de tillfällen jag träffat Oskar så är han en oerhört sympatisk ung man och det är bara hemskt att det ska behöva drabba honom (eller någon annan, så klart).
Om något så är det också en påminnelse om att livet är så oförutsägbart. Lindblom är en 23-åring som är i fysisk toppform, och som dessutom till på köpet spelat strålande hockey hela hösten.
Utifrån sett fanns det inga som helst tecken på det här.
Så ta vara på er därute, och all möjlig styrka till Oskar och hans familj när de går igenom det här. Hela hockeyfamiljen står bakom er.
LÄS MER: Oskar Lindblom drabbad av cancer – hockeyvärlden visar sitt stöd
9 – Sexism ska inte glömmas bort
NHL har lagt ut sin aktionsplan för hur ligan ska gå vidare efter stormen de senaste veckorna. De ämnar ta tydliga steg med bestraffning och utbildning, och gott så.
Jag har en sak jag vill slå ner på i Bettmans uttalanden och det är att Bettman singlar ut homofobiska och rasistiska skällsord som exempel på noll tolerans-områden.
Inget fel i det, men det är också viktigt att komma ihåg sexism.
Den typen av språkbruk kan så klart vara väldigt exkluderande. Man bör till exempel verkligen inte säga ”sluta spela som jävla ’valfritt nedlåtande ord för kvinnor’ ” i en liga som ämnar vara inkluderande och där vi har börjat få se trevande steg mot att ha fler och fler kvinnor i ledande roller. Eller ja, man ska aldrig säga så, men särskilt inte då.
Nu vet jag inte om någon fortfarande gör det, men ni förstår min poäng.
Det här är saker som har varit så vanligt förekommande och sitter så djupt rotat att det säkert kan komma rent reflexmässigt – gissningsvis ofta utan att man ens lägger någon könsrelaterad värdering i det.
Så jag är inte här för att döma någon för det. Vi är alla fostrade i en miljö där olämpliga uttryck kastats till höger och vänster utan att någon ens reflekterar över innebörden och jag vet inte om någon människa gått genom livet utan att säga något de inte borde.
Min poäng här är bara att vi alla borde stanna upp och reflektera över hur vi uttrycker oss.
LÄS MER: Nolltolerans i NHL efter övergreppen: "Hårda straff"
8 – Eichel har anlänt
Helgens NHL-studio ser ni ikväll lördag, 18.30, och det är Sabres mot Islanders. Buffalo är alltjämt intressanta med alla sina svenskar med något som man nästan glömmer bort med dem, när man har blågula glasögon på, är vilken superstjärna de har i Jack Eichel.
Han har tagit kliv varje år och just nu spelar han som besatt – i författande stund har han bara fyra spelare framför sig i poängligan (Connor McDavid, Leon Draisaitl, Nathan MacKinnon och Brad Marchand).
Eichels 46 poäng på 33 matcher är delad femma i NHL med David Pastrnak och hans 22 mål är tvåa i hela NHL bakom just den glade gamängen från Tjeckien.
De poängmässigt näst bästa spelarna i Buffalo är Eichels kedjekompisar Victor Olofsson (29) och Sam Reinhart (27). Därefter kommer Jeff Skinner på 18, så man kan verkligen säga att han bär Buffalos offensiv. Han är +9 i spel fem mot fem och har varit på isen på 15 av 18 powerplaymål Sabres gjort och haft poäng på 13 av dem.
Jack Eichel har på allvar anlänt som den stjärna vi väntade oss, och det är ingen vågad gissning att han kommer att få sina första Hart-röster i vår.
Kul liten detalj från Globen-matcherna, på tal om Eichel. Fick höra att han är enormt petig med klubbor och kan gå igenom ett helt gäng under match. Höll koll på detta från min plats mellan båsen och såg honom mycket riktigt avverka ett lass – det första klubb-bytet kom redan efter hans första byte, då han inte riktigt fick till ett avslut.
Det måste kännas rätt, tydligt det.
Jack Eichel är på god väg mot sin bästa säsong hittills i karriären. Foto: Bildbyrån.
7 – Barzal också
I vår studiomatch ställs Eichel mot en annan spelar som gör anspråk på att tillhöra en väldigt liten skara spelare som kan kallas franschise-spelare – Mat Barzal. I och med att han spelar i Islanders blir han lätt lite bortglömd, men det här är en stjärna och hans förmåga att vrida och vända med pucken på sitt blad är löjligt hög.
Efter en av de bästa rookiesäsongerna vi sett under lönetakseran så hade han det ifjol det lite tyngre, men nu leder 22-åringen Islanders i både mål och gjorda poäng.
13+14 på 30 matcher är på ytan inte enorma siffror men sättet Islanders spelar hjälper inte direkt hans produktion. De har ett av ligans sämsta powerplay och befinner sig i ligans nedre tredjedel när det gäller skapade målchanser per minut i 5v5.
Barzal är Islanders bästa poängplockare totalt sett sedan han kom in i ligan och under 10-talet har bara Artemi Panarin, Mitch Marner och Auston Matthews överträffat de 174 poäng som Barzal fått ihop på sina första 196 matcher (Mikko Rantanen klockade in på samma total).
Som sagt, en stjärna.
7 – Pete DeBoer och ryggmärgsfrågan om alternativ
Min ryggmärksreaktion när folk börjar prata om att lag ska sparka tränare är ”vad är alternativet då?”. Med det menar jag att det är orimligt att sparka någon bara för sakens skull, om ett bra alternativ inte finns tillgänglighet.
Ta New Jersey. John Hynes har redan gjort sig ett respekterat namn och verkar ha stor potential som coach. Att han inte får ett tämligen tunt lag med undermåligt målvaktsspel att vinna matcher kanske inte säger så mycket om honom.
Alternativet, att ta upp hans assisterande Alain Nasreddine, känns tämligen beigt. Nasreddine har coachat fem säsonger i AHL och tre i NHL – samtliga som assistent till Hynes. Jag har på tok för dålig insyn för att egentligen uttala mig om det här, men spontant känns det inte som någon omskakande förändring.
O andra sidan, i fallet Toronto och Mike Babcock/Sheldon Keefe hade de ett väldigt framgångsrikt alternativ i AHL som dessutom representerar en helt annan ledarstil. Där fanns det ett bra svar på frågan ”vad är alternativet då?”.
Ibland går det också så långt att svaret ”en ny röst, det är nödvändigt” bär vatten och kanske var det fallet för San Jose där Pete DeBoer stått vid rodret sedan säsongen 2015–16.
Vad det här dock ger oss är ett väldigt, väldigt kittlande svar på alternativ-frågan för en rad klubbar runtom i ligan. Låt oss kika på några av dem.
Dallas – Tvingades sparka Jim Montgomery av skäl som inte hade att göra med prestation. Assistent Rick Bowness har varit i ligan i en evighet men inte varit huvudtränare annat än tillfälligt sedan 90-talet.
Bowness vill själv ha huvudansvaret men jag tror att Stars kommer att gå efter DeBoer aggressivt. Magkänslan säger att det blir ett äktenskap här.
Calgary – Flames är ett annat lag som fick byta tränare på grund av andra orsaker än sportsliga, även de hade en riktigt svajig höst spelmässigt innan allt annat brakade lös kring Bill Peters.
Geoff Ward verkar fortfarande heller inte ha fått grönt ljus för resten av säsongen, trots en strålande inledning på tiden med huvudansvar. Flames lär höra sig för.
Detroit – Om DeBoer känner för att vara lite ledig tror jag Detroit kan vara ett väldigt sannolikt alternativ för honom. Red Wings har ingen stress att vinna nu och kan rida ut säsongen med Jeff Blashill, och sedan potentiellt ge DeBoer ett långt, fett kontrakt för att bygga upp från grunden (tänk lite som Torontos värvning av Babcock).
Inget jag ser hända denna säsong, men som sagt inte alls omöjligt till sommaren. DeBoer är också från södra Ontario, så det är hyfsat nära hem.
Nashville – Predators har i Peter Laviolette en coach som av allt att döma verkar vara en av ligans bästa, men frågan är om inte de också börjar närma sig ”behöver ny röst”-territorium.
DeBoer har haft framgång i San Jose med ett liknande lagbygge där offensiven behövt komma i breddform snarare än från en eller två 100-poängsspelare, och där mycket av spetsen finns i försvarsleden.
New Jersey – Enligt ovan känns det inte som Devils tagit ett långsiktigt beslut om vem som ska leda laget. DeBoer fick visserligen sparken från New Jersey säsongen 14–15, men nog finns det gott om solskenshistorier om folk som gått tillbaka till sina ex.
Dessutom var det Lou Lamoriello som entledigade
Seattle – Varför inte? DeBoers kontrakt med Sharks är värt 3 miljoner/säsong denna vinter och nästa, så han har ingen brådska.
Jason Spezza – en av de bortglömda stjärnorna? Foto: Bildbyrån.
6 – Spezza brinner
Högt upp på listan över gamlingar utan ring som man unnar att få vinna så hittar man Jason Spezza. 36-åringen tog ett minimumkontrakt för att komma hem och spela i somras. Det blev ingen drömstart med den omskrivna petningen då Mike Babcock satt Spezza på läktaren i hemmapremiären – mot hans gamla lag Ottawa.
Spezza tog dock det utan att gnälla och i en tid då klubbhjärta känns som en nostalgisk term tillhörande svunna tider så är det fint med någon som ville komma hem.
Så ja, därför unnar man honom det.
Och jag måste också säga att jag blev imponerad av Spezza när jag såg Leafs här i veckan. Än fanns det lite fart i buggarna och händerna har han inte tappat – Spezza var ett tag ligans kanske bästa spelare på att ta offensiv blå med kontroll i powerplay och de takterna sitter i ännu.
Passionen finns också kvar. Kalla mig grottmänniskoromantiker, men jag kan ändå uppskatta att han klöv sin klubba över målburen efter att han slagit en felpassning som lett till ett Flames-mål.
Blir inte förvånad ifall Spezza blir en joker om Toronto får det att stämma i slutspelet i vår. Motivation kommer det uppenbarligen inte fattas.
5 – Anders och lutfisk och ett problematiskt kontrakt
Under ett VM för ett par år sedan så frågade jag Anders Lee om hans svenskklingande namn. Lee kommer från svenskbygden Minnesota men om jag minns det hela rätt så hade han främst norskt påbrå.
Det jag dock minns med säkerhet är att han sa att de brukade käka lutfisk på jul. Det vet jag knappt någon svensk som gör nuförtiden, så all heder åt det.
Gällande spelaren Anders Lee så spekulerades det friskt i hur mycket han var en produkt av John Tavares.
En del, törs vi nog påstå. Han gjorde 34 och 40 mål de sista två säsongerna innan kapten lämnade ön. Ifjol blev det 28 kassar, och just nu är han på väg mot 24 över en hel säsong.
Inte fy skam, men inte heller stjärnsiffror och kanske ingenting man förknippar med en spelare som fick 7x7 i somras. Min gissning är att det här är ett kontrakt som väldigt snart kan bli problematiskt . Han är en 29-åring som är nivån under superstjärna och där kan åldrandet gå fort.
4 – Mer pengar
Det blev mycket pengasnack förra veckan, så jag sparade en liten not till den här listan istället (för att inte framstå som alltför fixerad vid det monetära). Enligt nedan.
Ibland tror jag att det är svårt att greppa exakt hur rika NHL-ägare är. För att åskådliggöra: enligt capfriendly är Jaromir Jagr den spelare som i lön bringat in mest pengar under sin karriär, med strax över 128 miljoner dollar följt av Sidney Crosby på 119 och Ovechkin på 112 (så de kommer med andra ord passera Jagr).
Topp fem rundas av med Chris Pronger på 111 miljoner och Joe Thornton med 109.
Som jämförelse pyntade Seattles ägargrupp 650 miljoner dollar bara i expansionsavgift till ligan – och då har vi inte ens pratat om övriga investeringar som krävs för att kicka igång verksamheten och sedan hålla den flytande.
Så det betyder att även om man tar bruttosumman, före skatt, agentavgifter och escrow, så skulle inte de fem bäst betalda spelarna i NHL-historien kunna casha en expansionsavgift – även om de inte hade spenderat en krona av sina löner.
Så ja, man behöver lite deg för att driva en NHL-klubb.
3 – Ej hockey-PK
Gissar att det här en impopulär åsikt men kom på mig själv med att känna ”fan vad kul, domarna håller på att tappa det här” när jag var på Dallas–Islanders i helgen. En missad tripp åt ena hållet, en släppt crosscheck åt andra hållet och plötsligt har domarna satt säg i ett läge där de är tveksamma för att blåsa över någonting överhuvudtaget.
Nu, jag vill inte ha tillbaka bedömningsnivåerna till vad de var för 20 år sedan. De ligger bra där de är, men jag ser gärna att domarna lite nu och då tappar matcherna och det blir sådär härligt grinigt och orimligt.
Så, nu var det sagt.
2 – Ännu mer ej hockey-PK
Okej, jag har en till på ämnet: jag gillar att bedömningsnivån förändras i slutspel. Det här är en kulle som jag är beredd att försvara med blod, svett och knogar (precis som ett NHL-slutspel, med andra ord).
Det ska vara tuffare med slutspel, trängre, mindre marginaler och göra ondare. I de sena rundorna tar jag alla dagar i veckan en grisig 2–1-match framför en svängig 6–5-tillställning.
Visst, man kan tycka att det är orimligt och orättvist att bedömningen är en annan i slutspel kontra grundserie, men sådant är livet ibland.
Så, nu har jag outat mina bakåtsträvande sidor.
1 – Riktig skönhet
Åkte skridskor på Lake Louise i veckan. Det är en obeskrivligt vacker inramning, men ändå är nog det som sätter dig djupast knarret av naturis under skridskorna. Det är ett speciellt ljud, vackert som fågelsång mot en rosaröd solnedgång över en spegelblank sjö.
Eller mot ett klippiga bergs-massiv över en frusen sjö. Bättre blir det inte.
Foto: Jonatan Lindquist.
