Dags så för enmansutredaren Ola Lundberg att lätta på förlåten och presentera sitt förslag gällande hur SHL, Hockeyallsvenskan (HA) och Hockeyettan bör se ut.
Det blir förstås mer än en massa hum-hummande från Humlegården (Scandic Anglais), men hoppas inte på allt för stora förändringar.
## Distrikten må ha mest att säga till om när allt ska klubbas vid en förbundsstämma i juni, men ingen vinner på att pressa in SHL i ett hörn.
## Ett sårat djur, och så vidare …
Här är gången: Lundberg lämnar sitt förslag (det är just ett förslag, inget är skrivet i sten), det går ut på remiss, SHL, HA och Hockeyettan har till siste januari på sig att komma med synpunkter, i juni ska beslut fattas.
Vi är i Sverige, sålunda kommer någon form av konsensus finnas, det förslag som till slut klubbas igenom lär alla vara något så när nöjda med.
Den ekonomiska makten finns i SHL. Skulle Lundbergs idéer vara alldeles åt helsike oacceptabla för Djurgården, Färjestad, Frölunda & Co finns risken att hotet om att dra sig ur och bilda en fristående liga plockas fram ur den örtendahlska garderoben.
Dit tror jag alls icke att vi kommer. Däremot hade jag gärna sett att vi kom hit:
## Ett lag direkt upp från HA till SHL.
## Tolv lag i SHL.
## Tolv lag i HA.
Så här tänker jag:
* Uppflyttning: är du bäst i serien under ska du upp, det ger hopp, näring åt drömmar. Det skänker också en viss ”trygghet” om du åker ur SHL, för är du ”bara” bäst bland de allsvenska lagen nästa säsong, då är du tillbaka i finrummet.
Sedan hur allsvenskan ska plocka fram sitt vinnarlag, om ettan ska gå upp eller om man ska igenom en jäkla massa playoffmatcher med X antal lag inblandade innan mästaren är korad, det är väl en sak för HA, känner jag.
* Antal lag: jag var alltid emot att utöka SHL, inte för den ligans skull utan för att det riskerade att devalvera allsvenskan. Tyvärr upplever jag att jag fått rätt. 24 elitlag, 24 professionella lag, det känner jag är lagom givet de ekonomiska krav som förbundet i dag ställer.
Detta betyder bland annat att:
a) Hockeyallsvenskan stärker sin status och sitt varumärke, dels via två ”stora” lag från SHL, dels för att kvalitén höjs. Bättre status på andraligan, om direktuppflyttning införs är det heller ingen sportslig katastrof att inte tillhöra SHL.
b) Hockeyettan, som redan håller god kvalité bland topplagen, blir också starkare, en positiv bieffekt.
Ni undrar: SHL, då? Tja, åtta lag till slutspel, på klassiskt vis, dock ska förstås ettan och tvåan ha fördel av fem hemmamatcher.
Lag 9–12 – för alla vill ju spela fler matcher av ekonomiska skäl – kan väl köra en minikvalserie (eller bäst av sju-matcher om det är roligare) där nian börjar på fler poäng än tian, och så vidare. Jumbon i den serien åker ur.
Vad säger du, Ola? Har vi några beröringspunkter, du och jag?
Till sist, en tanke: SHL:s maffiga C More-avtal är ju beräknat på 14 lag. Jag tycker inte att samma pengar ska delas på tolv.
## På något fiffigt vis kan väl cashen sippra nedåt i seriesystemet?
## Det tror jag vore bra för svensk hockey i stort.
Henrik Leman driver webbsajten rakapuckar.com
Fotnot: ”Örtendahlska garderoben”? Så här: det var under Per-Anders Örtendahls tid som ordförande för Hockeyligan (i dag: SHL) som hotet om att dra sig ur och bilda en fristående liga kom upp i slutet av 90-talet. Det ledde till att förbundet år 2000 släppte ifrån sig de kommersiella rättigheterna till Hockeyligan.
