Det var efter den första matchen, den provocerande dåliga insatsen som gav Linköping ledningen i finalserien på Luleås hemmaplan, som lokala Norrbottens Media intervjuade Michelle Karvinen, en av lagets största stjärnor. Hon lovade att fansen inte skulle ha stötta laget förgäves.
– Vi kommer att vinna guld här. Det är ett löfte, sa Karvinen.
Jag vet inte om det är det där löftet som ställt till det för henne, men Karvinen har varit märkbart blek under hela finalspelet. När Luleås vändning kom, nere i Linköping senast, var det en snarare en monumental insats av Jenni Hiirikoski som gav Luleå chansen att överleva. Den här kvällen, hemma, framför fansen som hon tyckte sig ha svikit i den första matchen, var Karvinen också med.
Linköping tog ledningen. Karvinen svarade med en uppåkning, en puck på Evelina Suonpääs benskydd, för att skapa returer som medspelarna kunde slå in. Den andra av dem dundrade Jenni Hiirikoski in i högra krysset.
Linköping tog ledningen igen. Karvinen svarade med en uppåkning, en rundning av målburen, ett pass tillbaka snett inåt bakåt. Jenni Hiirikoski dundrade in den pucken också, i exakt samma maska.
Sen fick Karvinen chansen själv. På övertid, i numerärt överläge, när allting skulle avgöras.
Hon tog den.
Hon hade ju lovat.
Luleås försvarsspel höll faktiskt på att förstöra guldhoppet. Först lät Rebecca Stenberg och Jenni Hiirikoski Sidney Morin promenera in mellan dem och skjuta ett skott mellan Sara Grahns klubbhandske och benskydd. Sedan fick Moa Wernblom stå, relativt ostörd trots bevakning, och styra in Emilia Ramboldts skott. Det är där oron borde finnas i Luleålägret, i tre av fyra matcher har Linköping sårat det här laget på ett både konsekvent och kompetent sätt. De skapar chanser, de checkar fast, de låter aldrig Luleåspelarna få upp den där farten ur egen zon som man bygger sitt spel på. Det är imponerande – men det måste också vara enerverande att inte vinna en sån här match. Nu väntar en avgörande match, om SM-guldet, i Luleå. Det har Linköping varit med om förr utan att lyckas.
Luleå/MSSK har vinnare, världsspelare och veteraner – men Linköping har varit bättre i tre av fyra matcher. Vem som tar hem det? Jag säger Luleå, men det är en vild chansning enbart baserad på lagets segervana på hemmaplan.
Alla spådomar är lögn, alla odds är jämna, men jag har ändå en känsla av att nu, när storstjärnorna levererar tillsammans, blir hemmalaget svårslaget.
Michelle Karvinen har ju faktiskt lovat.
– Vi kommer att vinna guld här. Det är ett löfte, sa Karvinen.
Jag vet inte om det är det där löftet som ställt till det för henne, men Karvinen har varit märkbart blek under hela finalspelet. När Luleås vändning kom, nere i Linköping senast, var det en snarare en monumental insats av Jenni Hiirikoski som gav Luleå chansen att överleva. Den här kvällen, hemma, framför fansen som hon tyckte sig ha svikit i den första matchen, var Karvinen också med.
Linköping tog ledningen. Karvinen svarade med en uppåkning, en puck på Evelina Suonpääs benskydd, för att skapa returer som medspelarna kunde slå in. Den andra av dem dundrade Jenni Hiirikoski in i högra krysset.
Linköping tog ledningen igen. Karvinen svarade med en uppåkning, en rundning av målburen, ett pass tillbaka snett inåt bakåt. Jenni Hiirikoski dundrade in den pucken också, i exakt samma maska.
Sen fick Karvinen chansen själv. På övertid, i numerärt överläge, när allting skulle avgöras.
Hon tog den.
Hon hade ju lovat.
Luleås försvarsspel höll faktiskt på att förstöra guldhoppet. Först lät Rebecca Stenberg och Jenni Hiirikoski Sidney Morin promenera in mellan dem och skjuta ett skott mellan Sara Grahns klubbhandske och benskydd. Sedan fick Moa Wernblom stå, relativt ostörd trots bevakning, och styra in Emilia Ramboldts skott. Det är där oron borde finnas i Luleålägret, i tre av fyra matcher har Linköping sårat det här laget på ett både konsekvent och kompetent sätt. De skapar chanser, de checkar fast, de låter aldrig Luleåspelarna få upp den där farten ur egen zon som man bygger sitt spel på. Det är imponerande – men det måste också vara enerverande att inte vinna en sån här match. Nu väntar en avgörande match, om SM-guldet, i Luleå. Det har Linköping varit med om förr utan att lyckas.
Luleå/MSSK har vinnare, världsspelare och veteraner – men Linköping har varit bättre i tre av fyra matcher. Vem som tar hem det? Jag säger Luleå, men det är en vild chansning enbart baserad på lagets segervana på hemmaplan.
Alla spådomar är lögn, alla odds är jämna, men jag har ändå en känsla av att nu, när storstjärnorna levererar tillsammans, blir hemmalaget svårslaget.
Michelle Karvinen har ju faktiskt lovat.
