Mindervärdeskomplexet
Vi börjar från början.
SSK har spelat som ett mästarlag i början av säsongen. Dominerat matcherna, imponerat med ett grundspel som verkligen ser starkt ut. Men det har varit mot lag där man naturligt är den större klubben, och kan gå in med självförtroende och stark övertygelse från start över att man kan vara det bättre laget.
Hade man den tron på sig själva inför den här matchen? Jag tycker att det syntes tydligt att man saknade det.
Redan från start kom SSK-spelarna snett in i situationerna, blev överspelade och lyckades inte sätta in sin press som man brukar. SSK måste komma över det här mindervärdeskomplexet som satte laget i skiten.
Mitt-i-prickinen
Min tes i punkten ovan tycker jag stärktes än mer av att de spelare som presterade på en ”normal” nivå var de som antagligen inte är medvetna om det här komplexet.
Miikka Pitkänen, Nolan Stevens och Carter Souch tog tag i matchen. Frans Tuohimaa klev fram på de stora chanser som uppstod. Även om ett mål var tagbart, så var han bra på andra chanser för Djurgården.
Sen har vi Hampus Harlestam, som helt enkelt alltid är bra, oavsett väder vind och andra yttre omständigheter. Harlestams reducering var dock mer ett misstag av DIF-målvakten Viktor Andrén än något annat, men Pitkänens prickskytte till 2–2 höll högsta klass – även om Andrén ärligt talat kröp ihop lite onödigt mycket och läste av skottvinkeln del där.
Powerplay kan bättre
SSK jobbade även till sig flera lägen i powerplay. Fyra tillfällen bara i den andra perioden. Pitkänens mål var visserligen i numerärt överläge, men inte frukten av ett uppställt PP-spel. SSK är i god form i PP, hade gjort mål i de fyra senaste matcherna med en man mer, men den här kvällen var det blandad kompott.
SSK:s förstaformation hade väldigt svårt att få till spelet, och det märktes på tränarnas matchning där man skickade in andraformationen mer och mer. Amil Krupic prickade ribban, Souch hade ett fint läge och spelmässigt var man den klart bästa formationen för SSK här.
Men formationen som ska ledas av Sebastian Dyk, Nicolai Meyer och Daniel Norbe kan bättre.
Förklaringen till det oförklarliga
SSK förtjänade det egentligen inte särskilt mycket, men lyckades komma ikapp till 2–2 i den andra perioden. Spelmässigt var det inte bländande på något sätt, men man jobbade in sig i matchen och det är trots allt starkt i sig. Även när man hamnade i underläge med 2–3, och spelet såg ut att hacka rejält, så reste man sig.
Egentligen var det oförklarligt sett till spelet. Men ska man hitta någon form av förklaring är det att SSK trots allt har ett starkt lag som är kapabelt att komma tillbaka i matcher som denna. Magnus Bogren och hans tränarkollegor kastade dessutom om i två av kedjorna och förändrade i backparen, och det bör ha gett en viss effekt. Lagets yngsta spelare (Wikman och Polin) fanns båda på isen vid den förstnämndes 3–3-mål.
Fingertoppskänsla i coachningen där.
Egor Polin, skämtar du?
Och apropå fingertoppskänsla.
Egor Polin, som började matchen som 13:e forward, skickades in i förlängningen.
Snacka om att göra avtryck. Hur fräckt som helst lyfte han in 4–3-pucken på zorro-manér och gav SSK segern.
Har vi någonsin sett något liknande i en match av den här digniteten?
Tack för showen, Egor.
