För två veckor sedan kom nyheten. SHL och Svenska Hockeyförbundet skulle gemensamt satsa 400 000 kronor var för att säkra att spelarna i Damkronorna skulle få ersättning för förlorad arbetsinkomst. Under SDHLs upptaktsträff kom nästa nyhet – Cmore kommer att sända tolv utvalda matcher under kommande säsong.
Det är en smula rörande att se de aktiva spelarnas glädje över de båda händelserna, men det är viktigt att komma ihåg en sak: De kommer från en verklighet där tv-sända matcher är en utopi, där landslagsledare slänger ut dem från landslaget om de vågar framföra kritiska åsikter, där deras eget förbund säger att det är okej och där deras klubbar hänvisar dem till isladan medan de yngre juniorlagen spelar match i huvudarenan.
Inget av det här är problemfritt.
För det första är 400 000 en piss i Mississippi, både för SHL och ishockeyförbundet. Det är kaffepengar om vi sätter dem i relation till SIF-ordförande Anders Larssons föreslagna nya lön eller SHLs nya tv-avtal.
För det andra är 12 matcher inte ens en tiondel av serien.
Här uppe i norr har vi sett Luleå Hockeys hängivenhet till sin relativt nya damsatsning på nära håll. Klubbledningen har varit oerhört noggrann i sitt arbete. Man har sanktionerat och marknadsfört laget bland tongivande supportrar, man har gjort sitt yttersta för att behandla damlaget på samma sätt som herrarna i all extern kommunikation, man har haft riktade kampanjer mot både publik och sponsorer enbart med fokus på damlaget.
Man har dessutom sett till så att damernas sportsliga förutsättningar faktiskt motsvarar dem som herrarna har, vilket inte alls är någon självklarhet ens 2018.
Det har gett en verksamhet som i allt väsentligt bär sina egna kostnader – och dessutom skapat ovärderlig positiv publicitet under en period då herrlaget verkligen inte levererat de sportsliga resultat som organisationen trott.
Sett till det exemplet är det märkligt att inte fler klubbar följt i Luleås redan upptrampade fotspår och storsatsat. Är det så enkelt att den här sporten fortfarande präglas av patriarkala strukturer som omöjliggör en modernisering på området? I så fall finns det ett enkelt sätt för de styrande på Svenska Hockeyligan att rätta till det.
Nästa gång ni justerar upp siffrorna för hur många sittplatser arenorna ska innehålla (är det dags nästa vecka igen?) kan ni också skriva in följande rad i regelverket för Sveriges högsta serie.
”Varje SHL-klubb ska satsa fem procent av föreningens omsättning på ett damlag.”
Vad gäller förbundet är manegen redan krattad – det är bara att kliva in och börja jonglera med miljonerna.
I Finland togs nyligen ett beslut om att samtliga spelare i Damlejonen skulle bistås med 10 000 euro vardera. Japans olympiska kommitté har heltidsanställt spelarna i damlandslaget – och betalar både boende och omkostnader för Luleås senaste värvning, OS-kaptenen Chiho Osawa. I Sverige behöver Ishockeyförbundet SHLs allmosor för att ens kunna garantera förlorad arbetsinkomst.
Det är för svagt.
Ska det här vara en sport för alla? Vill vi ha en ishockey där samtliga svenskar känner sig välkomna? I så fall är det dags för SIF att börja visa det i mycket högre grad. Hur mycket som det misslyckade experimentet med Leif Boork vid rodret kostat i negativ publicitet och talangdränage från sporten vågar jag inte ens spekulera i – men det positiva är att skadan inte är irreparabel.
Det enda som krävs är att de ansvariga börjar låta handling följa ord.
