Presenteras av Coolbet – odds från SHL till Hockeytvåan
52 omgångar är spelade. 52 omgångar som har format en tabell som inte på något sätt ljuger.
En tabell brukar som bekant sällan göra det.
AIK har varit bäst, Vita Hästen har varit sämst och däremellan ligger tolv andra lag som kan summera en grundserie som har bjudit på både toppar och dalar i varierande grad.
Almtuna har lyckats spela ner sig själva i en kvalserie och det är svårt att sätta fingret på exakt varför det blev så. Tingsryd kom däremot undan med blotta förskräckelsen efter att ha spelat med kniven mot strupen redan från dag ett.
Oskarshamns stabilitet och smarta lagbygge har gett klubben chansen att kvala mot SHL och det är klart att säsongen är en enorm succé, oavsett var detta slutar.
Detsamma kan sägas om Västerås som tog steget upp och bestämde sig för att jobba hårdare än sina motståndare. Det i kombination med en enorm utväxling på väldigt många spelare landade i en slutlig tredje plats och det går inte att göra annat än att lyfta på hatten för tränaren Thomas Paananen och hans förmåga att utveckla spelare.
Men när vissa klubbar lyckas måste andra misslyckas, och säsongen 2018/2019 är inget undantag.
De två tydligaste exemplen är Björklöven och Södertälje. Två stormakter inom svensk hockey, inte minst i Hockeyallsvenskan. Två klubbar som i teorin borde kunna vara med och bråka om SHL-platserna varje år men som fortsätter att underprestera. Säsong efter säsong.
Löven har valt att sätta sitt hopp till Per Kenttä som ny sportchef och är det någon som kan få ordning på hockeyn i Umeå så är det han. En smart lagbyggare (se ovan) som har en tydlig plan och en tanke när han lägger sitt hockeypussel.
Det för oss osökt in på Södertälje som verkar jobba precis tvärtom. Jag skriver “verkar” eftersom jag inte är helt säker på hur värvningsarbetet går till i SSK.
Finns det en röd tråd? Finns det en plan för hur laget vill och ska spela? Och om det nu finns – värvas rätt spelare för att passa in i den spelidén?
Södertälje sitter på en motionscykel och trampar i hopp om att ta sig framåt. Man växlar upp i form av att plocka in nya spelare och förväntar sig att cykeln på något mirakulöst sätt ska börja rulla.
Men det händer ingenting.
Jag kan erkänna att jag inför säsongen tyckte att SSK:s lag såg ganska intressant ut. Det fanns en spännande mix mellan skicklig offensiv spets och spelare som skulle göra grovjobbet.
Sedan dess och under resans gång har SSK värvat sju nya spelare, ett par av dem med potential att tillhöra den absoluta gräddan av spelare i Hockeyallsvenskan – ändå har det inte lyft.
I vissa fall har jag fått intrycket att man plockar in spelare för att man kan, inte för att man nödvändigtvis behöver. Vad skulle SSK exempelvis med Isak Wallin till?
Ljusglimtarna? Hugo Gustafsson är en. Lagets förstakedja är en annan. Det senare har emellertid även varit lagets svaghet. Inte för att det är speciellt negativt att ha tillgång till seriens bästa kedja, utan snarare för att SSK har varit alldeles för beroende av den.
Firma Dyk, Meyer och Liljewall har varit strålande och har burit lagets offensiv på sina axlar, men bakom den trion har det varit ganska tunt med offensiv produktion.
Frågan är varför det har blivit så.
Där har Södertälje något att fundera över nu när semestern blir extra lång.
Här kan du läsa mer om Hockeyallsvenskan
